Sida 181
Kärlekens diplomati
Men det är lättare att påpeka en dygd, än att utöfva den. Österberg gjorde visserligen den der omvägen några dagar. Men en dag, kanske af gammal vana, gick han den kortaste, och mot vanan kom han då att titta upp åt gref-vinnans våning. Men att titta upp utan att helsa, hade varit oartigt. Han helsade följaktligen, och helsningen besvarades af ett ungt vackert ansigte bakom rutan och det med ett leende, som var för ljuft, och en rodnad ännu ljufvare. Från den stunden hade det väl varit högeligen obelefvadt att gå förbi utan att göra sin komplimang. Man kan vara filosofie magister, utan att derför behöfva bära sig åt som en förläst. Filosofien, vettets ljus, sätter, som man vet, icke sällan eld på sjelfva tapeterna och gör den boning otreflig, som den endast borde upplysa och försköna.
Men sedan man några månader endast blickat och helsat, kände man ett oemotståndligt behof af att tala med hvarandra. Blicken, liksom musiken, behöfver ofta en text för att lättare kunna fattas. Men huru träffas? Lyckligtvis erinrade sig Österberg den der vinken om statssekter af Kullbergs hus, och som dennes salonger den tiden stodo öppna för allt hvad hufvudstaden hade mest vittert och bildadt, blef det ingen svårighet för vår magister att der bli presenterad och mottagen. Der råkade han, efter uträkning, fröken W**, och så fortsattes texten till musiken.
Sålunda hade ytterligare några månader förflutit, då församlingens kyrkoherde en vacker dag hugnades med ett besök af grefvinnan W**.
»Det står mycket värre till nu, herr doktor,» började grefvinnan.
»Jag kunde just tro det,» instämde kyrkoherden; »ju mer regn man rifver ned, desto mera frodas kärlekens blomster, alldeles som dess små syskon på marken.»
»Min dotter har mystifierat mig och jag i min ordning er, bästa herr doktor. Hon brås alldeles för mycket på diplomaterna i min familj . . . Hvad som då blott var en skugga, har nu blifvit en verklighet. . . Emellertid lider Alma allvarsamt och trånar bort. . . Jag är den olyckligaste moder på jorden!»
»Ni behöfver blott säga ett enda ord, och ni blir den lyckligaste.»
»Ni tror då, att jag bör ge efter, men det är omöjligt. . . Om den välsignade menniskan ändå hade ett annat namn!»
Källa: Project Runeberg ·