Sida 209
Ett patronelt pastorat
man mycket mindre att fördöma och följaktligen äfven mycket mer att förlåta.
Hur jag sjelf mätte och vägde i denna stund, kan jag ännu icke göra mig redo för; men säkert är, att mitt bröst kokade af harm öfver den högvälbornes proposition, ehuru jag, af deltagande för den stackars flickan, i hennes närvaro icke ville ge luft eller ord åt min känsla, ty Johanna, som stannat vid tröskeln, stod med nedslagna ögon och högröda kinder.
Ill. G. P.[=Georg Pauli]
»Herrskapet äro ju gamla bekanta,» yttrade grefven med ett leende eller grin, som föreföll mig ytterst vidrigt.
Bilder ur utirklighetfm. II. 14
Källa: Project Runeberg ·