Sida 233
Väl betalta sviskon
»Åhå, herr patron!» svarade Calle W** någorlunda spotskt; »jag har minsann annat nu att göra än väga såpa och hälla peppar i strut.»
»Hvad är det du säger?» frågade barskt husbonden, i det han steg upp från pulpeten; »jag tror du börjar borsta dig!»
»Borsta mig,» upprepade Calle W**, »javisst, men det är min egen borste jag tänker hänga ut och det på denna gata midtemot, om det kniper.»
»Hvad vill allt det der säga, din slyngel!» röt krydd-krämaren, i det han närmade sig sin rebelliske betjent.
»Herre!» röt denne i sin ordning, »man kallar inte den för slyngel som har tjugufem tusen riksdaler och dertill ämnar bli familjefar, ty se här står min fästmö, och här har jag hemgiften och det på förhand, hvilket aldrig kan skada.»
Dervid slog Calle W** näfven i disken, nästan rusig af fröjd. Kryddkrämaren stack sin näsa i skrinet, hvarvid denna blef allt tunnare och finare, och som Calle W** tyckte, att den alltmer antog formen af en metkrok, så slog han igen skrinet, hoppade öfver disken, tog skrinet under ena armen och mamsell Minchen under den andra och rusade ur boden.
Några månader derefter voro Calle W** och mamsell Minchen ett äkta par. Den unga frun är nu ett ståtligt fruntimmer, har fått både hull och färg, och man gör såväl hennes hår som ögon all möjlig rättvisa. Och hvad Calle W** beträffar, så har han redan öppnat egen bod. Det berättas, att han har ett vaksamt öga på sina egna bod-betjenter, i fall de skulle vilja ge något på köpet, ty det är icke alltid som sviskon bli så väl betalta.
*
Källa: Project Runeberg ·