Sida 266
Ett sjåp
hennes ansigte, att hon förstod och öfvervägde hvad man sade, och att hon äfven hade svaret på läpparne, fast det merendels stannade der. Hon hade abcboken att undervisa uti, och hennes undervisningsmetod var icke sämre än någon annans. På det hela taget gjorde hon på mig ett godt intryck. De flesta taga för tafatthet hvad som i sjelfva verket endast är den renaste oskuld, och visst är, att ju försigtigare man tager ut sina steg vid inträdet i verlden, desto säkrare tager man dem slutligen en dag.
Jag meddelade min vän inspektören min goda tanke om guvernanten, men utan framgång.
»Ett sjåp är hon, och det blir hon, om hon också lefde i hundra år,» förklarade bruksinspektören, och deruti instämde allt bruksfolket och bruksbokhållarne i synnerhet, hvilka drefvo för mycket nojs på den stackars flickans bekostnad. Skämtande på sitt sätt, pikade de henne ofta vid middagsbordet, dertill allt för mycket uppmuntrade af sin förman, som vanligen skrattade åt ungherrarnes klumpiga skämt. Guvernanten hade aldrig något ord till svar; hennes enda svar var kindens rodnad, ett vackert svar otvifvelaktigt, men som för hvardagsmenniskan är ofattligt. En gång, när skämtet gick för långt, tog jag mig friheten att i hennes närvaro allvarligen lexa upp ungherrarne med den verkan, att de tystnade tvärt. Hon såg på mig med en blick så vacker och vältalig, att jag aldrig glömmer den. Från den stunden visade hon sig något mera tillgänglig och förtrolig mot mig; men i allmänhet fortfor hon att mot andra visa samma försagdhet och tystlåtenhet som förr.
En dag hade jag och inspektören varit på besök i grannskapet. Sent återkommande till bruket, funno vi, när vi körde in på gården, allt bruksfolket i rörelse och sysselsatt med att släcka elden, som kommit lös i ena flygel-byggnaden. Stor blef vår bestörtning, men lika stor vår förvåning, när vi upptäckte, hvem det var som ledde eldsläckningen och som alla maskinmessigt utan ringaste invändning lydde. Det var ingen annan än guvernanten, »det sjåpet». Vi sågo hennes spensliga gestalt ila från ena stället till det andra och hörde henne utdela befallningar med den klaraste och säkraste stämma i verlden, under det att bruksbokhållarne sprungo omkring som yra höns. Just som vi anlände, hörde vi henne tillsäga folket att uppresa en brandstege mot hufvudbyggnaden, från hvars ena gafvel
Källa: Project Runeberg ·