Sida 62
Sjöröfvaren
den heliga nattvarden; det är ju ett öppet trots både mot kyrkan och staten!.. . . Nu kan det vara möjligt, att det der elaka folket fått nys om denna vår anmälan och derför ...»
»Och derför befara kyrkoherden och komministern, att de kunna bli kastade utför trapporna,» inföll jag; »men jag, komministeradjunkten, jag har ingenting att befara, jag, eller rättare jag får icke befara något, jag! Om jag blir kastad utför trapporna, förlorar en arm eller ett ben, kanske får halsen knäckt, det gör ingenting, det! Men jag bedyrar, att en stackars adjunkt behöfver både armar, ben och hals, om icke för ahnat, så åtminstone för att kunna uträtta sina herrar förmäns embetsåligganden.»
»Så du talar, käre bror!» svarade komministern; »orsaken hvarför vi uppdragit åt dig denna förrättning är helt enkelt den, att det min själ icke går så lätt för någon att kasta dig utför trapporna. Sjelfva Ling påstår ju, att du är den starkaste prestman i Sverige. Det är verkligen rätt lyckligt, att en och annan Simson finnes i vårt stånd, som natt och dag måste utgöra förposten mot de filisteers af-föda. Der andans vapen icke hjelpa, der är det minsann godt att ha näbbar och klor.»
Hvad var att göra? Jag måste slutligen beqväma mig till saken. Jag stoppade psalmboken och de heliga tygen i min ficka- och begaf mig åstad, jemväl beredd på att, i händelse af behof, göra heder åt Lings goda tanke om min lekamliga förmåga.
Jag behöfde bulta några hårda slag på porten till kapten Parders hus, innan den öppnades. Min blick föll på ett bredt, ärrigt ansigte, omgifvet af gråsprängdt hår och skägg samt belyst af en handlykta, buren af Koppärret, ty att det var kaptenens gamle trotjenare, fann jag genast, ehuru jag då såg honom för första gången. Men jag hade hört honom för mycket beskrifvas för att kunna misstaga mig. Jag sade mitt namn och ärende.
»Jag har inte sett er förr,» anmärkte Koppärret med ett grin, som gjorde honom dubbelt så ful.
»Det kan också göra detsamma,» svatade jag, »mitt ärende gäller icke er, utan er husbonde.»
Koppärret såg på mig, liksom ville han sluka mig. Det låg också rätt mycket af haj i hela hans väsende.
»Fördömda svartrockar!» mumlade han slutligen, hvar-efter han gick före mig med lyktan uppför trappan, och
Källa: Project Runeberg ·