Sida 67
Sjöröfvaren
af ruiner; tunnt gråstripigt hår vid tinningarna, men den öfriga delen af hufvudet kal och glänsande som de breda sabelklingorna, hvilka hängde i kors på väggen ofvanför sängen.
Koppärret aflägsnade sig, och jag tog plats på en stol nära sjukbädden. Långsamt vände den sjuke sitt ansigte åt sidan och spände sina ögon i mig, under synbart bemödande att göra blicken så skarp och genomträngande som möjligt; men dödens rost frätte på udden, så att det stannade vid blotta bemödandet. Den sjuke måtte sjelf ha funnit det, ty han tillslöt ögonlocken och låg så en stund, under det att ett hånfullt löje spelade kring hans mun, liksom för att ersätta hvad som felades i blicken.
»Ni är mycket sjuk, herr kapten!» började jag.
»Visst fan är jag sjuk,» svarade kaptenen med matt, men tydlig röst, »och läkarne påstå, att mina stunder äro räknade; men innan jag gör loss sista ankaret, ville jag tala med en prest. Saken är den: Jag hade i mina dar en matros med namnet Jack, en sjöman utan like. Han äntrade ett däck midt under det häftigaste kulregnet från bredsidan, och det lika obesväradt som hade det endast gällt att tränga in i en kokosskog för att plocka nötter. I Havanna insjuknade han och låg på sitt yttersta, men gaf sig ingen ro förrän jag skaffat honorn en prest. Sedan han fått en sådan och biktat sig, visade han sig öfvermåttan glad och lycklig. När jag förvånade mig deröfver, ty Jack, liksom jag och vi andra, hade i all sin dar lika litet frågat efter prester och ceremonier, som krokodilen efter gåslefverpastej, så yttrade Jack: »Käre kapten ! Att bikta sig är ingenting annat än att lossa all sin gamla last, för att sedan med lättadt skrof och skuradt däck söka dét farvatten som kallas för evigheten och der man måste segla utan fyr och lots. Nu har jag lossat, och allt är klart till väders.» — Jack dog, och jag skrattade länge åt den token.»
Kaptenen tystnade och vändé ansigtet mot väggen.
»Ar det blott för att omtala historien om den der Jack som ni skickat efter en kyrkans tjenare?» frågade jag efter en stund och icke utan en viss förtrytelse.
»Nej tusan!» svarade kaptenen. »Jack var inte så dum som jag trodde, och jag tänker nu göra som han. Jag vill' bikta mig och ber er blott höra, utan att afbryta mig.»
»Tala!»
Källa: Project Runeberg ·