Idun: 1892

96 att dock bli grym, då genom det hela vibrerar en grundton af godmodig humor. Hr Hillberg hade af hufvudrollen skapat en charmant prestation, där maskering, hållning och spel i de finaste detaljer sammansmälte till en ypperlig karaktärsbild. Fru Sternvall, hans hustru Dolores, lämpade sig mycket lyckligt till spansk donna. I dotterns roll öfverraskade eleven fröken Janson med ett naturligt friskt och desslikes innerligt spel, som var af bästa verkan och vittnar om en förhoppningsfull begåfning. Hr Palme var nu kanske något för tragisk för att spela lustspel ; han tycks i allmänhet ha svårt att stiga ned från kothurnen. Hr Personne däremot skämde naturligtvis icke bort en lefnadsfrisk och toujours ung revyförfattare, som går i friarärenden i huset, lika litet som hrr Örtengren och Eæekstrôm de tvänne kritici Pelaez och Borroso, som bokstafligen ända ut i fingerspetsarne representerade motsatta grundåskådningar, idealismen och materialismens. Som förpjäs gafs vid premieren en tämligen obetydlig enaktskomedi, »Pappas åsikter» af E. Gondinet, hvilken dock icke saknade lustiga pointer, som hade gjort sig bättre, om spelet ej varit väl tungt. Hr Hamrin nedlade här den bästa förtjänsten som en fransk bondmaire, »pappa Grenoux», af hvilken genom hans tolkning bief en riktigt rolig typ, som kanske dock snarare modellerats af uplandslera än af någon gallisk jordart. Hr Ragnar Greviliius hade på sin mâtiné i Berns’ salong förliden söndag glädjen att finna, det det omsorgsfullt valda programmet lockat en både talrik och animerad publik. Aulinska kvartetten föredrog med ypperligt samspel andantet ur Tschaikowskys stråkkvartett och hr Aulin ensam, ackompagnerad af kompositören, Sjögrens violinsonat och spanska Caprice. De vokala prestationerna voro, äfven de, gedigna och omväxlande; konsertgifvaren dokumenterade sig ännu en gång såsom specielt en god romanssångare; fru Sterkys Kjerulfsvisor hyllades med jublande bifall, och för O. D.-kvartettens prestationer var framgången gifven i de varma sympatier för studentsång, som alltid utmärkt hufvudstadspubliken. Den rätta. Berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora täfling. (Forts, o. slut.) J få aftonen sedan husbonden och, som han trodde, t båda döttrarna gått bort samt Lina och Perhöllo sig i drängstugan, där ungdomen åter församlat sig till lek, ville han äfven denna sista afton gå in och språka med mormor; kanske skulle han ännu en gång få höra något om henne, som var honom så kär. Just som han lade handen på låset för att öppna dörren, öfverraskades han af ett klagande ljud därinnanför. Sakta steg han in, men stod därvid en stund helt förstummad af det han såg och hörde. I länstolen satt mormor med hufvudet lutadt mot ryggstödet och med dödens blekhet utbredd öfver det gamla tårade anletet samt med slappt nedhängande armar. På knä vid hennes sida låg Ingeborg, skakande af snyftningar, under det hon klagande framstötte: »0, Gud! Hvad skall jag la mig till?» »Mormor! mormor, ni får inte dö, förrän ni förlåtit mig allt ondt, jag gjort er!» »Mormor, hör ni?» Hon tog den gamla, slappa handen och tryckte den mot sitt ansikte, men släppte den åter, hastigt skrikande af förfäran: .»Så kall hon är! Mormor är död! Hvad skall jag ta’ mig till?» Då stod blils vid hennes sida och uttalade sakta hennes namn. Vid första ljudet af hans röst sprang flickan upp från sin knäböjande ställning, och i det hon afvärjande utsträckte handen emot honom, ropade hon med flämtande röst: »Ja, du vet bäst, hurudan jag varit mot henne, du vet bäst, hvilken usel syndig varelse jag är, och nu kommer du och dömer mig.» Med oändligt deltagande betraktade han den upprörda unga kvinnan och sade med djupt allvar : i DUN »Ja, jag vet ; jag hörde af mormor senast i går, att du varit den enda, som hjälpt och vårdat henne, och därför har hon alltid älskat dig och välsignat dig. Men säg mig nu, hvad har det kommit åt mormor?» Ingeborg hade åter vändt sig till den gamla, öfver hvars bleka ansikte hennes varma tårar föllo, och svarade med bruten röst: »Som hon satt, ropade hon: »Kära barn, jag tror jag dör.» — Och nu — nu är visst mormor död.» »Det är kanske blott en svimning eller ett slaganfall,» lugnade Nils, »vi ska’ försöka få henne till medvetande igen.» Efter en stunds försök med kalla, omslag, eau de Cologne, nervdroppar och dylikt lyckades det också: den gamla drog ett djupt pustande andedrag och såg sig omkring med en stirrande blick. Efterhand återkom dock medvetandet helt och hållet, och då hon igenkände Ingeborg, som stod lutad öfver henne, strykande hennes tinningar med uppfriskande medel, flög ett matt, men kärleksfullt leende öfver hennes läppar. Ingeborg ordnade sängen, hvarpå de hjälptes åt att lägga den sjuka, och sedan hon af Ingeborgs hand mottagit en dryck af blandadt vin och vatten, tycktes hon stilla och lugnt insomna. Ingeborg satte sig på pallen, och lutande hufvudet mot sängkanten, utbrast hon med hårdt sammanknäppta händer: »Gud vare tack och lof, att mormor kom till sans igen!» Därpå tilläde hon sakta, liksom för sig själf: »Skulle hon dö, har jag ingen, ingen mer på jorden, som bryr sig om mig. Men det vore nog ett rättvist straff för min kärlekslöshet såväl mot henne som mot alla, för mitt hårda hjärta — för allt — allt.» Den unge mannens hjärta svällde af kärlek och deltagande, men hvad skulle han säga? Han gick sakta fram efter psalmboken, som han såg ligga på bordet, öppnade den och började med låg, men tydlig röst läsa ps. 245: »Hoarför sörja? hvarför klaga?» Och flickan lyssnade stilla, men då han med vibrerande stämma läste : »Allt blir godt, når hjärtat hoilar fromt och fast vid Herrans nåd,» hörde han, huru hon snyftade. Länge satt hon, sedan han slutat läsningen, med hufvudet sänkt i de knäppta händerna. Slutligen reste hon sig och gick fram till bordet, där han satt, samt frågade sakta och ödmjukt: »Kan Nils också förlåta mig?» »O, Ingeborg!» var det enda han ur sitt öfverfulla hjärta kunde framstamma, men hans varma, tårade blick var dock så mycket mer vältalig. Hon vände dock genast åter och satte sig som förut vid hufvudgärden, med ansiktet lutadt i handen. Ingendera talade på en stund. Då blickade hon med ens upp, och det var oro och spänning och djupt allvar i hennes blick, då hon sakta och bäfvande frågade : »Hvarför vill Nils flytta?» Utan att ett ögonblick betänka sig och med samma djupa allvar som hon, svarade han: »Därför att jag håller Ingeborg kär.» Hon lade omedvetet den ena handen på hjärtat och skuggade för några ögonblick sina ögon med den andra. Och därpå bröt det fram, blygt, men med ett jublande öfverfullt hjärtas hela värme : »Och jag — jag håller också dig kär!» Han for upp. »Ingeborg, är det sanning?» »Ja Nilsl» svarade hon enkelt och trohjärtadt, i det ock hon reste sig. Han tog hennes hand och frågade åter, som om han haft svårt alt tro på sin lycka: »Och du vill bli min flicka? — min hustru?» »Ja, om du vill ha mig. Men du vet ju, huru styfsint och hård jag är. Jag vill dock ined Guds hjälp söka bli mildare och bättre på alla sätt. Och,» tilläde hon med ett ljust leende, »när man är lycklig, är det nog inte så svårt heller att vara god och mild.» Han smekte sakta hennes hand. »Allt är som en dröm för mig ännu. Jag har ju alltid hittills trott, att du inte alls kunde låla mig.» Ingeborg slog ner ögonen. »Jag förstår inte själf, huru det varit, Nils. Ibland har jag själf nästan trott så — isynnerhet i början du kom hit. Men jag kände mig på samma gång så förfärligt olycklig, då jag tyckte mig se, huru du rent af föraktade mig, ja, det såg så ut, Nils, det kan du inte neka för. »Också trodde jag,» hon suckade djupt, som om själfva minnet utgjort en plåga, »att du tyckte om Sofi. Och ängslig var jag på samma gång, att du skulle se, hur jag sörjde öfver det. Ah, det skulle ha varit en förfärlig skam, förstår du. Förr skulle du väl då få tro, att jag var den mest hårdhjärtade och högfärdiga flicka som fanns.» im »Ack, Ingeborg, äfven jag har så mycket att bekänna för dig. Jag har ej varit uppriktig mot dig.» Hon blef snöblek och drog häftigt sin hand ur hans, och fallande ned på stolen, utbrast hon med sorg och förtviflan: »Gud i himmelen 1 Hvad säger du?» »Nej, nej, min kära flicka, tag det då inte på det sättet.» Han tog åter, ehuru med sakta våld hennes hand. »Det är ju bäst, atf jag nu talar om allting från början, så att det blir klart emellan oss, sedan får du döma. Men se blott icke nu så sorgsen och kallsinnig ut.» Hon vände bort sitt hufvud. »Det kan ju göra detsamma, huru jag ser ut. Du behöfver -inte säga ett ord mer. Du har ju i alla fall bedragit mig -- det är — slut igen nu.» Mormor gjorde en rörelse i sömnen. Flickan reste sig och ägnade en lång stund gumman sin omvårdnad; men därunder såg Nils, som med oro i hjärtat gick fram och åter på golfvet, att Ingeborgs kind, som nyss varit så varm och glödande, var lika hvit som bädden, hon lutade sig öfver, och hennes blick, nyss så strålande, var slocknad och matt. »Men så hör mig då nu, innan du dömer,» bad han, då Ingeborg åter satt sig. »Jag har ej bedragit dig på annat sätt, än att jag icke är den fattige dräng, jag gifvit mig ut för.» Då han såg, huru Ingeborg förskräckt ryggade till vid denna bekännelse, skyndade han att tillägga :