Idun: 1892

8 I DU N 1892 för knappast en månad sedan uppgjordt ock lagligen bevittnadt testamente skänkt staten att uppsättas dels i den blifvande k. teaterns foyer, dels å Gripsholm. Det är vår afsikt att snarast återkomma till denna nu bortgångna, i Here afseenden märkliga systerkrets. Teater och musik. Kungl. operan bar nu inflyttat i sin provisoriska lokal, f. d. Svenska teatern, livilken nu blifvit restaurerad och, hvad salongen beträffar, för närvarande företer en ganska tilltalande anblick. Själfva scenen är så godt som helt och hållet nydanad och, ehuru åtskilligt mindre än gamla operans, försatt i ett ganska lämpligt skick. Elektriskt ljus är infördt, så att salongen nu är betydligt ljusare och i alla afseenden hemtrefligare än förut. Parkettlogerna å vänstra sidan bafva omdanats till kungl. loge. Hvad de akustiska förhållandena beträffar, så äro de visserligen ingalunda så goda som i det gamla operahuset, men dock i alla händelser bättre, än man haft skäl förmoda. Den provisoriska operan öppnades annandag jul på middagen med det traditionella uppförandet af »Värmländingarne». Egendomligt nog skedde detta endast inför halft hus. De närvarande tycktes emellertid så mycket mera belåtna. I Annas roll fortsatte fröken Thulin med framgång sin debut och hr Lundmark var som vanligt en i alla hänseenden bra Erik. För öfrigt förtjäna hrr Holmquist och Henriksson att framhållas som resp. Löparnisse och Anders. På aftonen samma dag lyckades emellertid »Wilhelm Teil» samla fullt hus. Operan gick på det hela taget bra, om man ock kunde märka, att såväl solister som kör ännu ej hunnit vänja sig vid de nya lokalförhållandena. Den rätta. Berättelse från landsbygden af Fanny Chrysander. Prisbelönad vid Iduns stora pristäfling. S udstjänsten var slutad. Prästen stod på predikstolen och läste kungörelser, till hvilka många af hans åhörare lyssnade med vaknare intresse än till hans predikan nyss. Auktionskungörelserna afhördes isynnerhet uppmärksamt af kvinnorna, som därvid i hufvudet uppgjorde en förteckniug på, hvad som kunde vara bra att ropa in, under det pålysningen om stämmor och meddelanden från k. befallningsh. fann största anklang bland männen. Därefter kommo de mindre viktiga kungörelserna, under hvilkas uppläsande kyrkvaktaren gick omkring, utdelaijde bref och tidningar. I Valbybänken satt den förmögne hemmansägaren Jan Ersson och lyssnade med stilla allvar till beskrifningen af en bortsprungen gumse, då kyrkovaktaren med sin bref- och tidningspacke nalkades och lemnade honom »Svenska veckobladet» samt ett bref. Det förra lade Jan Ersson på bänkbrädet framför I sig, det senare tummade han helt fundersam på; han såg på poststämpeln, men som den var otydlig, fick han ingen upplysning om, hvarifrån brefvet kom, ingen upplysning lemnade heller - det stora klumpiga sigillet, som tydligen var stämpladt med en fmgerborgsbotten. Nå ja, han skulle ju få reda på hela brefvet, så fort han kom-, mit hem. Så värst nyfiken var han då inte heller. Och Jan Ersson gick hem i sällskap med några grannbönder, hvilkas gummor följde stilla och småpratande efter med väl uppskörtade »kyrkklädningar». Så fort de kommit hem, gick han in i »förstugukammarn», satte glasögonen på näsan och sig själf i skinnsoffan, bröt brefvet, uppvecklade det försiktigt, såg först på öfver-, sedan på underskriften, mumlade för sig själf: — »De’ var konstigt, hva’ kan han vilja»? — och läste därpå långsamt: »Tofta den 22 juli 1878. Käre Svåger! Det var länge sedan vi hade några affärder ihop och sen vi träffades och taltes vid, men jag vill nu låta er mina kära släktingar veta att vi intill denna dag lefva och ha hälsan och att vi önska eder samma goda förmån. Eftersom hälsan är den bästa gåfva vi fått här på jorden. Men det är något annat också, som jag vill fundera med svåger om. Anna Stina å jag ha länge haft det i tankarna, för se’ efter vi själfva inte ha några barn är det liksom hustru min skulle ha litet känsel för sin aflidna systers barn, fast hon för den långa vägens skull så sällan får träffa dem. Nils är väl fullväxt nu och har exerat från sej, han var ju sjutton år när vi träffades i distingen för sjuo år sen. A det är just på honom vi tänkt, Anna Stina å jag. — I vår socken finns en flicka, se, som skulle passa så bra till hustru åt honom, om han ingen annan tänkt på förut, förstås. Fadern är häradsdomare å en riktig storbonde med flera hemmansdelar och mycke pengar utlånta. Nu är det så, att han har två döttrar, men den äldsta vill jag inte rekommendera, för hon är så stursk och storsint af sej å vill för resten inte veta af någon friare. Fadern är förargad på henne för det, ty han vill gärna ha en bra måg till huset som kunde hjälpa honom sköta gården så han slapp ha mer än en dräng, han har ett par statare dessutom förstås. Nu har jag hört att den ena drängen ska flytta i höst och alt han ska ha en ann. Men det var ej detta vi skulle tala om, utan om yngsta dottern, som gick å läste i fjol. Hon är af annat humör, snäll å glad och fager i ansiktet. Nu tycker Anna Stina att Nils skulle passa på innan nån annan tar bort henne. Rikare och snällare och vackrare flicka kan han inte få på eran ort, det är jag säker på. Han kan ju göra sej ärende med att -hälsa på släkten nåra dar å under tiden går vi till häradsdomarn å språkar med honom. Nils är ingen måg att förakta han, ensam son som han är på svågers galanta hemman, Fundera nu med honom om saken å har han ingen flicka förut, så är Jan Anderssons Sofi den bästa han kan vända sin håg till. Hon är ung förstås, men med brölloppet kan ju väntas ett år eller så. Anna Stina hälsar så mycket till svåger å till Nils å till lilla Greta samt äfven så mycket till gamla farmor om hon lefver. Och mest varder du hälsad af din vän och svåger Sven Svensson. Jan Erssons magra och långlagda ansikte hade under läsningen fått ett betänksamt uttryck och sedan han slutat, lade han ihop brefvet omsorgsfullt i dess veck, ref några tag bakom örat och mumlade: »Ja — ja — hm. Det är inte så dumt uträknadt, bara Nils vill gå in på’t » Under middagen, som han åt tillsammans med sina barn, sin gamla mor samt husets tjänstfolk, satt han tyst och tankfull, utan att lyssna till den fjortonåriga Gretas glädtiga småprat eller farmors vänliga uppmaning att äta eller sonens tal om skörde- och väderleksförhållandena. »Hvad funderar ni på, far?» sporde Nils, sedan de stigit upp från bordet. »Kom, ska' vi gå ut åt gärdet en stund så få vi språkas vid» — var faderns svar. Och därpå följdes far och son ut åt ägorna. »Säj mej uppriktigt, om du har nå’n flicka, du tänker på?» sade så plötsligt fadern efter en stunds tyst vandring. Sonens öppna, litet allvarliga blick och bestämda skakning på hufvudet var lika nekande, som hans sakta, men bestämdt uttalade: — »Nej, det har jag inte, å ni får inte försöka öfvertala mig, att jag ska’ ta’ nå’n heller, för ännu har jag inte sett någon, som jag skulle vilja ha till hustru.» — »De’ kan nog hända de’, att det inte finns nå’n, som passar dig här i socknen, men kanske det är utsedt, att du ska ha en från en annan ort» — menade fadern. »Inte tänker jag tvinga dej, det vet du, men si här har jag fått ett bref i dag, som ä’ till fundera på.» Han räckte Nils brefvet. — »Du kan ju sätta dig ner på sten här, medan du läser de’.» Allt efter som den unge mannen läste, öfvergöts hans ansikte af en mörk rodnad. Ett djupt veck lade sig mellan ögonbrynen, och då han återlemnade brefvet, sade han med ovilja: »När min egen far aldrig lagt sig i eller bråkat med mig om giftermål, så tycker jag, att moster och morbror, som jag för öfrigt knappt känner igen, inte behöfva göra det heller.» »Men du förstår väl, att härvidlag kan ju ingen tvinga dig. — De tala ju bara om, att det finns en snäll,- vacker och rik flicka, som skulle passa dig bra, ifall du inte har någon annan förut.» »Passa», upprepade Nils förtrytsamt. — »Huru kunna de veta, om hon passar åt mig eller jag åt henne! De känna mig ju inte. Nej, på det sättet kommer jag aldrig att taga mig en hustru, och ingen riktig flicka vill väl heller på det viset ha en man. Skrif i denna dag och hälsa dem, att jag vill själf afgöra, hvilken som passar mig eller ej.» »Ja, du kan ju göra, som svåger skrifver, resa dit och se dej för.» Sonen reste sig häftigt. — »Men käre hjärtandes, det är väl inte frågan om att köpa en häst eller ko heller. Skrif, som jag sagt, och säj dem, att jag på inga villkor går in på sådana giftermålsplaner.» »Som du vill då,» sade Jan Ersson fogligt — »men jag tyckte, jag skulle låta dej läsa brefvet. Och i alla fall mena di väl, å efter du inte har tycke för nå’n flicka här på orten, så kan det nog ändå vara så utsedt, att hon, Sofi där, är den rätta. » Fadern och sonen talade ej ett ord mer om denna sak. Men ifrån denna dag blef Nils sig icke mer lik. Allvarlig och stilla hade han alltid varit, men nu gick han tystare och tankfullare än någonsin. Än lät han arbetet hvila, under det hans drömmande tankfulla blick skådade ut i rymden eller stirrade ned på marken, än grep han tag i arbetet med sådan ifver och fart, som om det gällt lifvet. På söndagsaftnarne brukade han vanligen sitta med sitt stora »dragspel» inne i köket, där då husets folk och mången gång äfven grannarne voro samlade, hvarvid han än spelade koraler, till hvilka de samfäldt sjöngo orden, eller ock spelade och sjöng han själf sånger och folkvisor. Stundom lät han äfven den ena glädtiga polskan efter den andra ljuda till stor fröjd för Greta, som därvid muntert plägade svänga om med de andra flickorna. Den söndagsafton, som följde efter denna, satt han där också med sitt spel. Men det började bli kinkigt för Greta att hålla reda på melodierna och takten, ty om han än, liksom för att själf rycka sig lös ur sina drömmar, spelade upp en liflig polka, dröjde det icke länge, förrän takten så småningom ändrades och melodien öfvergick till sorgbundna, klagande fantasier, hvilka dock alltidslutade med melodien till den lilla visan: »Har du en vän, som du har kär, var honom huld, var honom när intill din död. I lust och i nöd var lilla vännen trogen!» Storskrattande sade slutligen Greta att det både syntes och hördes, att Nils gick i giftastankar; något som kom brodern att högt rodnande lägga dragspelet ifrån sig och ila ut. Men inne i köket fick Greta bannor af farmor, för det hon så där retades med sin bror: hon kunde gärna låta honom vara i fred. Och nu var det fjorton dagar efter brefvets ankomst. Och denna söndagsafton fick Nils vara fullständigt i fred med sina tankar och mellodier. Såväl Jan Ersson som Greta voro borta på ett kalas, dit Nils ej velat följa, tjänstfolket var äfven ute, och i köket satt endast farmor i sin bekväma stol och lyssnade stilla till de drömmande melodier sonsonen framkallade. Slutligen blef det åter om och om igen »Har du en vän» etc. Men så slutade han tvärt och sade ifrigt och högt: »Farmor» ! (Forts.) Från Iduns läsekrets. Genom Idnn frambär jag en lika hjärtlig som ödmjuk tacksägelse för den präktiga lagerkrans, hvilken, i egenskap af födelsedagsgåfva, skänktes mig julafton af anonyma gifvarinnor. De vänliga ord, som åtföljde kransen, förvissa mig om, att den krets, som skickat mig en så betydelsefull gåfva, skall jag äfven under 1892 träffa i Idun, och jag beder Er, snälla, hjärtevarma kvinnor, vara öfvertygade om, att jag gärna vill genom mina bidrag till vår tidning i någon mån söka gälda den glädje, Eder gåfva skänkte mig och de mina. Helsingborg 24/iz 1891. Ave. Innehållsförteckning. Sophie Adlersparre, född Leijonhufvud; (Esselde) af Ellen Fries. (Med porträtt.) — »Lifvet är så kort» ; af Mathilda Langtet. — Memento ; en nyårsdikt af Daniel Fallström. — För all tid; skiss af Elena, bel. med hedersomuämn. vid Iduns stora pristäfling. — En i sender; af Ave. — Ett möte ; utkast af Cecilia Bdath-Holmberg. — Våra författarinnor inför Svenska akademien ; en liten revy för Idun af H. H. — Kvinliga telegrafister ; med anledning af en f. d. telegrafists uppsats i n:r 50 för i fjor ; af E. — Ilusmoderlig almanack; af Stenia. — Till balsäsongen; prisb. svar af V—y.—Smänotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik — Den rätta ; prisbel. berättelse af Fanny Chrysander. — Från Iduns läsekrets.