Idun: 1892

138 1892 I DU N K**************************Z**************************************************************** I lifvets vårdagar bryter man ofta allt för mänga blommor för att kunna hafva några frukter att insamla, när hösten kommer. j'. j DE JhERRES J3ERNIS, ten är fru Anna Pettersson-Norrie. Hennes fina, gedigna konst, hennes friska naturell, det goda humör, som lyser fram ur hennes spel och repliker, ha icke förfelat sin verkan: hvar enda afton fylld salong och entusiastiska applåder. Anna Pettersson behöfde inte ätereröfra sin publik; när hon tog den en gäng, tog hon den för alltid. Och det är endast för att ge denna sällsynt begäfvade artist vår lyckönskan som vi nu, då hon nygift återvänder hem, begagna oss af tillfället att presentera henne för Iduns läsarinnor. * * * Anna Pettersson-Norrie är född stockholmsbarn i början af sextiotalet. Artalet hann jag aldrig få riktigt reda på, emedan regissören vid min interview kom skrikande, att fru Norrie skulle in. Och så försvann den sköna Helena ur sin klädloge in på scenen. Men så mycket . fick jag veta, att redan vid den dunkla aningen om ålder, som kallas tre år, hade kärleken till teatern vaknat. Hennes mamma »var rent förskräckt för ungen», emedan hon lät vedträn tjänstgöra som sujetter, och dessa uppförde både fasansfulla tragedier och högkomiska operor, beroende på hvad lilla Anna »kvällen förut fått se med mamma på teatern». Sin första kärlek brukar man nu vanligtvis aldrig få något godt af — för det första emedan man inte blir den trogen, och för det andra emedan flamman, om man blir det, går och gifter sig, innan man tagit studentexamen. Med teatern är det annat! Den kärleken sitter i de flesta fall i, och har man så talang, energi och litet tur med sig, firas brölloppet med konsten vid rampens ljus inför publiken. Anna Pettersson firade sitt på Nya teatern den 22 maj 1882, då Paillerons poetiskt fina och gnistrande kvicka komedi »Gnistan» stod på affischen. Hon spelade Antoinette — den där flickan, ni vet, som bara skrattar, ända tills kärleken tvingar henne tårarne i ögonen. Nå, något mästerverk var nu denna Antoinette icke, men den var friskt och flärdlöst hållen, och — hvad bättre var — den tog publiken. Redan den kvällen spådde habituéerna unga fröken Pettersson lycka, men hvem kunde väl då drömma om, att det plebejiska namnet en gång skulle, i jämnbredd med Judies, stråla på operettdivornas stjärnhimmel —- ingen! Man anade i Anna Pettersson en blifvande fru Hartman, men Ellen Hartman blef Ellen Hartman och Anna Pettersson bief Anna Pettersson — d. v. s. den mest uppburna af alla våra operettsångerskor. Och hon förtjänar det. Hennes konst är ärlig; det finns ingenting gjordt, ingenting förkonstladt i hennes framställning. »Hon är född för teatern» — det var det omdöme, hennes mor en gång fällde om henne, och säkert är, att hon är ett af den sceniska konstens söndagsbarn. Dessutom har hon gått i den bästa skola; jag behöfver endast nämna namnen Emil Hillberg, Fritz Arlberg och Signe Hebbe för att bli trodd. Hennes frasering af sångtexten är ju rent af oöfverträffiig, Och hon ger åt hvarje scenisk skapelse ett osökt behag — någonting som inte kan läras, utan som fås af vår Herre. Det är konsten af Guds nåde, för hvilken hon är en präktig, kärnsund representant, och den konsten är lika stor, den må ställa sig under tragediens eller operettens fanor. Konst är konst. Man har också för hennes skull en gång vallfärdat till Söder — hvem minns inte hennes ormtjuserska, hennes kosackflicka? — och under åren 87—90, när hon jämte herrar Kloed och Gränder styrde Vasateatern, var det nog egentligen hon, som var den dragande magneten, på samma gång de flesta och viktigaste rollerna lades på hennes axlar. Gjorde man då en visit i hennes eleganta lilla klädloge på Vasateatern —- naturligtvis under en entreakt, när hon inte hade omklädsel, och sedan man först skickat in sitt kort — fick man klart för sig, hvilken älskvärd människa och hur firad hon verkligen var. Toaletten i Louis XV, under hvilken den sibiriske trotjänaren Lord hade sin favoritplats, var betäckt med magnifika buketter, violer och rosor, väggarna klädda med lagerkransar af de väldigaste dimensioner — vissnade, men dyrbara troféer med sex fot vidhängande långa sidenband i alla möjliga färger, där man i guld och silke kunde läsa namnen på flertalet af hennes konstnärliga triumfer. * Stockholm har nu ofta disputerat, när Anna Pettersson var bäst. Som karl eller kvinna.. . i trikåer eller kjolar . . . med värja vid sida eller solfjäder i hand? Jag höll för min del en tid på det förra — hon hade någonting så förvillande pojkaktigt i hela sin apparition, någonting af tjufpojke i sitt lynne, ett så präktigt och säkert sätt att föra sig, en så charmant figur i karlkläder, ett så hurtigt spel —- alldeles som Jeanne Granier — men efter att ha sett henne utveckla sin talang både som skådespelerska och sångerska, framför allt efter att nu ha återsett hennes sköna Helena, föredrar jag att se henne i kvinnliga roller. Hennes »Lille hertigen» var den elegantaste, den eldfängdaste, den mest förtjusande lille hertig i de tre nordiska rikena. Hvilken entusiasm, när hon talar om sitt regemente, hvilken glöd, när hon sjunger om sin kärlek ! Men ännu mera artistiskt fin, ännu mera intagande var Anna Pettersson som Thérese Valabrezéque i Costés spirituella enaktsoperett »Kolhandlarne». Det är höjden af hennes konst. Hör henne sjunga, svart i synen som en liten sötare, med komisk verv och ett skälmaktigt leende den glada »kastrullvisan». Eller, ännu bättre, hör henne förvandlad till den allra täckaste och hvithylltaste parisiska, med en lätt rysning och med en oefterhärmligt näpen min, ömsom skrattande, ömsom nästan gråtande, sjunga den af Judic ryktbargjorda visan, hvars refräng lyder: Ne me chatouillez pas! Och ni medger att fru Anna Pettersson-Norrie väl är värd att jämföras med Théâtre des Variétés världsbekanta primadonna — m:me Anna Judic med de svarta, leende ögonen . . . t- * * Hur är Anna Pettersson i verkligheten, frågar ni? Svaret är mycket enkelt, och jag svarar gärna. Hon är hjärtlig, vänfast och anspråkslös. Det är tre de vackraste adjektiv jag vet, och hon förtjänar dem alla. Möter ni henne i ett sällskap, utan att veta hvem hon är, skall ni inte kunna gissa er till det. Hon har inte alls några divafasoner. Men nöden och lidandet känna Anna Pettersson väl, och ännu har ingen gått utan hjälp från hennes dörr. Jag skulle kunna berätta mycket härom, men ett enda drag kan vara nog. Det kännetecknar kvinnan. Då Ida Hodell låg på sitt yttersta och hade det svårt, så svårt som en fattig sjuk artist kan ha det, skref en väninna några rader därom till fru Norrie. Och omgående kom det ett litet vänligt bref från Köbenhavn och i brefvet lågo 50 kronor . . . Det är sådant, som kanske talar högre än konstnärlig begåfning: det berättar en enkel historia om ett hjärta, som förblifvit godt och nobelt, midt under det lyckan sjöng sin sirénsång och bifallsropen skallade. Och det är kanske svårast att då vara sig själf. Det är Anna Pettersson största storhet, att hon är det. Daniel Fallström. sägs oin vissa llommor, att, hur trogen din spaning är, du aldrig skåda får det ögonblick, då knoppen öppnar mogen sitt höljes Ilad och ut i blomning slår. jDet är, som ville blomman blpgt förhölja sitt unga vårlifs ljufvastc mpstere, för världens spn med ängslig skpgghet dölja en känslans stund, som henne helig är. ftielt oförtänkt du öfverraskad röjer, att öppnad är den fagra blomsterskål. jJVlen hon med fröjd sin kalk mot ljuset höjer att tjusa dig med doft och färgers prål. Så stod du nvss i barnets första knoppning; låg där än ditt väsens rikedom, jtiur troget bidde jag i ljuf förhoppning att se dig sakta veckla ut din blom! jJå — plötsligt oförtänkt du mot mig sväfvar: i vän jungfrulig blomstring jag dig ser.