Idun: 1892

146 IDUN 1892 A******************************************************************************************** Den som är lycklig, kan göra lycklig, och den som gör lycklig, skapar sin egen lycka. f. ff. jL. pLEIM. afslutad kurs därstädes intogs såsom elev i Teknologiska institutet i samma stad, det förnämsta i sitt slag på denna sidan oceanen. Hon är den första och enda kvinna i Amerika, som visat sig äga ihärdighet nog att genomgå den fyraåriga och mycket ansträngande kursen vid nämnda institut, hvarefter hon erhöll en förmånlig plats såsom lärare vid en teknisk skola på Jamaika. När mrs Potter Palmer, den kända presidenten för kvinnornas afdelning på världsutställningen i Chicago, utfärdade sin inbjudning till kvinnliga arkitekter att deltaga i en pristäflan för ritningen till deras utställningspalats, väckte detta miss Haydens intresse, och inom trenne veckor hade hon på sina fristUDder utfört denna ritning, som icke endast tilldelades första priset, utan också antogs för uppförandet af ofvannämnda byggnad. Miss Hayden uppmanades nu att komma till Chicago för att personligen öfvervaka arbetets utförande, hvilket hon också gjorde. Hon har sin arbetslokal i »The Eookery Building», hufvudkvarteret för världsutställningens exekutiva komité. Där arbetar hon nu, omgifven af sina många manliga biträden, från tidigt på morgonen till sent på aftonen med en uthållighet och punktlighet, som icke kunna öfverträffas af någon man. »Kvinnornas utställningspalats» kommer att uppföras i italiensk renässans, denna egendomliga stil, hvilken var herskande i södra Europa under den tid, de romerska traditionerna blandades med intryck af den moriska smaken. Till den i första våningen befintliga centralpaviljongen med sin trefaldigt bågformiga hufvudingång leder en bred marmortrappa, öppna pelargångar med en cirkelformig gesims, prydd med basreliefs, bilda andra våningen af denna paviljong. På ömse sidor äro de så kallade hörnpaviljongerna, i hvilkas kolonnader »sväfvande trädgårdar» komma att anläggas. En bred gång leder till en öppen rotunda, hvilken med sitt kupolformiga glastak upptager hela höjden af byggnaden. Denna rotunda är om gifven af arkader, afdelade i tvänne våningar. På högra sidan härifrån finna vi »a model hospital» och på motsatta »a kinder garten». Södra paviljongen kommer uteslutande att användas som utställningslokal, den norra för »reform- och välgörenhetsorganisationens» räkning. I andra våningarna äro salonger, bibliotek och komitérum belägna. I södra paviljongen komma också att förläggas ett »modellkök» samt flere förfriskningsrum m. m. Färdig, är denna byggnad beräknad att kosta 200,000 dollars och kommer i smak och arkitektoniskt hänseende att blifva en af de förnämsta på utställningen. Detta är i allra största korthet några ord om det verk, som förskaffat miss Hayden namn och ryktbarhet äfven långt utom Amerika. Slutligen ett par ord om henne personligen. Miss Hayden har efter sin spanska moder ärft ett sydländskt ansikte samt en fantasi, rik på lif och färg. Hennes första modersmål var spanska, hvilket hon dock säger sig hafva förgätit under sin mångåriga vistelse i Förenta staterna, hennes faders hembygd. Från denne fader, amerikanare i ordets verkliga betydelse, har hon fått sin ihärdighet, sin företagsamhet samt stora praktiska duglighet. Hennes upp- I trädande är det mest kvinnliga och anspråkslösa, man kan tänka sig, ty en emanciperad kvinna i ordets sämre betydelse är i sanning en sällsynthet i Amerika, ehuru man i Europa föreställer sig just motsatsen härom. Ser man miss Hayden på hennes arbetsrum i »The Bookery Building», är hon allvarsam och tystlåten, men efter slutad arbetstid finner man henne lika glad och lycklig, som hvarje ung flicka bör vara i ungdomens år. Hennes mörka, djupa ögon tyda på en poetisk natur och de något starkt markerade sydländska anletsdragen på en upphöjd ehuru tillbakadragen karaktär. Sådan är i få ord Amerikas första och enda kvinnliga arkitekt. Signe AnkarfeH. Sn h/aéim/lé mivUaCp 0a, nu bliv våren så skönt besjungen utaf poeter från land och stad; hvar svärmisktärna~gu’signe ungen!— nu nästan känner sig nödd och tvungen att rimma samman en liten rad. Det är en likhet, som rent förvillar, i detta slag utaf poesi, den lika ledigt som ärtan trillar, och blommors kalkar och fågeldrillar ha hedersplatsen alltjämt däri. Och så hvarendaste en i kören vill se sin visa, förstås, i tryck ; man skickar in den till redaktören, och guld och ära man väntar för’en och undrar blott, hvad han ger per styck. Men efter hoppet så kommer sorgen, det är i lifvet en vanlig sak; att visan kryper i papperskorgen, därför jag nästan kan gå i borgen, ty redaktörer ha ingen smak. Jag sträfvar icke så högt mot Pinden, min visa saknar allt broderi af fågelns drill och af västanvinden, och därför kanske jag kan få in den, fust för dess brist uppå poesi. En husmor kan icke prisa våren och får ej lyssna på näktergal’n, ty knappast vintern blir lagd på båren, förr’n utaf pälsarne ryka håren, ifall man icke får bukt på mal’n. Och utan husmor det bara slarfvas, som Iduns fruar så väl förstå, och barnens kläder behöfva skarfvas, ja, öfverallt hennes händer tarfvas och hennes öga i hvarje vrå. Ej västanvindarne hör hon hviska, men rotting smattrar i hvarje hörn. Och medan pigorna, mattor piska, så får hon roa sig med att diska, om jag skall skvallra för redaktörn. Och hon ska städa, och hon ska stöka, och hon ska fäkta från tu till sju, och där gå herrarne lugnt och röka, men, ack, nog borde de få försöka, hvad det vill säga att vara fru. Ja, kung och riksdag må snart bestämma, att också de få sin dryga, del; nu gå de bara och kinka hemma, och f'non ser ut som en»fågelskrämma», och »hela bråket» är hennes fel! Jag borde nog ej så svårt mig grufva, ty våren kan ju ha sitt behag, men när en stackare dras med snufva, så bli ej känslorna just så ljufva, helst när man ständigt ska gå i drag. Dock ej förutan allt hopp jag klagar, det skall väl ljusna ändå en gång; ibland jag drömmer om gröna hagar, där jag skall vandra i sommardagar, och kanske dikta en bättre sång. Snorre. Barnens sysselsättning. Af Ellen Bergström. S var och en, som har egna barn eller är omgifven af andras, vet huru ofta det heter till de små: »Låt bli det där! Akta det där! Grå inte dit! Kom inte hit! Gör inte så!» — allt uttryck för de äldres fruktan, att barnen skola förstöra än det ena, än det andra i hemmet eller stöka till i de prydliga och väl städade rummen. Det är nu visserligen lofvärdt att hålla hemmet ordentligt och skydda det mot förstöring, blott att detta intresse för döda ting och detta ordningssinne icke inkräkta på barnens trefnad och det mått af frihet, hvartill de äro berättigade. Föräldrar och äldre personer i allmänhet göra sig icke reda för, att den gifna följden af deras ideliga förbud, om de åtlyddes, vore hart när den, att barnen skulle sitta på hvar sin stol med armarna i kors, tigande, hänvisade till fullkomlig overksamhet, och barnen äro icke klyftiga nog att vid det ofta upprepade: »Du får icke» framställa motfrågan: »Hvad får jag då?» Men endast slöa barn skulle kunna finna sig i att tillbringa tiden på nämnda sätt, och ingen enda moder vill väl, att hennes älsklingar skola höra till den kategorien. Ju lif-