Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1892

Originalsida 271
Originalsida 271
Originalsida 270
Originalsida 271
270–271

På sidan 271 nämns Ludvig Nobel, Carolina Östberg, Arthur Schopenhauer

Sida 271

1892 åtminstone, icke röjer sig på förhand den skrämsel, hvilken annars alltid brukar föregå epidemien och verkar såsom dess allra bästa bundsförvandt. Och ehuru väl vetenskapen ännu icke är riktigt på det klara med sjukdomens natur i hela dess utsträckning, så har den dock kommit därhän att förstå behandla koleran lika bra som ungefär hvilken aDnan sjukdom som helst. Alltså, kommer den till oss, så låtom oss mottaga den med varma servietter, och det i ordets egentliga betydelse. * * * Fru Lenngrens nyktert praktiska tanke, som här ofvan citerades, vinner likväl icke anklang hos alla, det veta vi nog. Utan att tala om dem, hvilka på rent religiös grund betrakta denna världen såsom en jämmerdal (ideelt åtminstone, ty materielt har jag sett icke få vältaliga munnar, både presters och proselyters, efter fromma och asketiska haraDger smörja sig rätt bra!) —■ utan att tala om dessa, som dock äro resignerade, så ha vi den stora skaran af lefnadströtte och olycklige, hvilka själfva afklippa sin lifstråd. Det är sådana, om hvilka det står skrifvet, att de intet hopp hafva, hvarken för detta eller ett kommande lif, och antalet af dem ökar sig med hvarje år i en ganska förfärande grad. Statistiken säger oss numerä ren vid årets slut, både totalsumman och fördelningen på mankön och kvinnokön och gifta och ogifta och änklingar och änkor, allt detta med aritmetisk fullständighet. Däremot få vi veta för litet rörande motiven för att af det sorgliga materielet utdraga alla lärdomar, som kunde vara önskliga och kanske nyttiga. Likväl finnes det några, som framgå ganska tydligt. Antalet af dem, som beröfva sig lifvet af olycklig kärlek, är t. ex. ganska ringa. Får man häraf sluta, att kärleken nu för tiden sällan är olycklig, i den meningen att den vanligen besvaras? Detta strider mot den dagliga erfarenheten. Tagas då dess motgångar nu mera än förr stoiskt? Eller epikureiskt? Detta är en af frågorna, som kunde vara intressant att se behandlad, icke af en statistiker likväl, men af en moralfilosof. — Den sårade egenkärleken, hvilken i allmänhet ingår såsom ett mycket viktigt moment i den mänskliga tillvarons sorger, har emellertid, genom själfva tidens och tidsandans inflytande, mycket lättare att bli läkt, när det gäller kärleken, det är påtaligt, än när det gäller en hop andra förhållanden. En man i svärmeriåldern (hvilken för somliga räcker hela lifvet igenom) får en korg, och ju starkare hans själfuppskattning är, desto tyngre känns den att bära; men har han blott råd att lasta korgen full med viktualier och buteljer att förfriska upp sig i några glada vänners sälskap, så tro mig, att bördan om en stund känns mycket lättare. Tror han sig däremot utsatt för fataliteten att ej kunna — eller ej mera kunna, om han kunnat det förut — på sistnämnda eller andra liknande sätt försötma lifvets bitterheter, ja, då se vi honom lätt rufva på hvilka ytterligheter som helst. En motsvarighet, dock riktad åt andra håll, skulle vi allt också kunna upptäcka på kvinnosidan, när en varmare känsla råkar bli obesvarad eller motiga förhållanden göra själarnes förbund omöjligt att realisera i enlighet med giftermålsbalken. — Kanske har det alltid varit så, fastän poeter och andra romantiska framställare af lifvet ha bortkrånglat våra idéer om den historiska realiteten. I DUN Man talar i vår tid särdeles mycket om pessimismen, både såsom en filosofisk doktrin och som en omedveten eller åtminstone oresonnerad lifsprincip. Jag för min del tror ej mycket på det allvarliga i den principen, då jag aldrig haft den turen eller oturen, hvilket det skall vara, att träffa på mer än en enda man och ett enda fruntimmer, som själfva tycktes mig taga saken på fullt allvar. Men när jag senast råkade dem, hade han blifvit botad från en envis magkatarr och hon hade blifvit gift, och Ödet hade till på köpet fogat så, att de blifvit gifta med hvarandra samt voro lyckliga som ett par turturdufvor. För resten veta vi ju, att den filosofiska pessimismens nyskapare (ty idén är gammal), Arthur Schopenhauer, var en gammal förhärdad egoist af värsta sorten, och att den hvilken vidare utbildat läran, Edvard von Hartmann, är en lycklig familjefäder, hvilken aldrig skrifver djupsinnigare om Nirwanas sällhet, än när han vid sin goda aftonpipa hör sin vackra fru spela upp en ringdans för småttingarne på salongens wienerflygel. Och Ibsen, som är den pessimistiska lärans poet i Nordanlanden och mycket längre omkring, anses till och med själf dansa solo af glädje för lyckta dörrar hvar gång han får en ny orden . . . Alla tre ha de emellertid förvridit hufvudena på en hop godt folk, och Ibsen kanske värst. Det senaste och ett bland de sorgligaste exemplen på följderna af frasens välde (och se där en af de stora farorna i våra dagar!) lämnar den bedröfliga historien om denne unge man i Jönköping, som ville »dö i skönhet» och satte sin idé. i scen på det sätt vi veta . . . Mycket mera rörande än detta effektstycke finner jag ett par andra katastrofer från de senaste veckorna: den tjuguårige ynglingen, hvilken för en förskingring af ett par hundra kronor från sin principal skulle lagforas, men undandrog sig både detta och skammen för sig och sin familj genom att döda sig, och den sextonåriga flickan, som ensam i världen och utan en vänlig hand till stöd, sviktade under lifsbekymrens tyngd och afkastade sig både deras och själfva lifvets ok. Där har man skäl att tala om pessimism ! Och det är åtminstone icke öfverkulturens misantropiska lek, humbug och blague. Renhohn. M Ur notisboken. En kvinnlig adjunkt är förordnad för instundande hösttermin vid högre realläroverket i Stockholm. Det är filosofie kandidaten fröken Helga Linder, som förut tjänstgjort vid ett allmänt läroverk i landsorten. Fröken Linder är dock icke den första kvinnliga läraren vid allmä,nna läroverken i Stockholm. För några år sedan tjänstgjorde nämligen numer aflidna fil. kand. Betty Pettersson —[ Sveriges första kvinnliga filosofie kandidat — såsom vik. kollega vid Östermalms läroverk. * Notabla gäster. Enbefru Ludvig Nobel, maka till grundläggaren af den världsbekanta firman Bröderna Nobel i Petersburg, har öfver Finland anländt hit på besök till hufvudstaden. Sedan några dagar vistas härstädes hennes båda söner Alfred och Karl Nobel, af hvilka den förre är ägare till sprängämnesfabriter i Italien och den senare chef för en stor mekanisk verkstad i Petersburg. — Två amerikanska lärarinnor, systrarna fröknarna Marie och Pauline Jourdan — den senare fil. kand. — från New-Orieans äro hitkomna från England för att såsom stipendiater taga kännnedom om det svenska skolväsendet. * 271 Kvinnlig hjulsport. En ovanligt duktig bicyklist är lärarinnan fröken Nanny Palmkvist i Helsingborg, hvilkens långresor vi redan förliden sommar omtalade. I sommar har hon på bicykel företagit en längre turislfärd långs vestkusten och i Norge, och nu senast hade hon på bicykel begifvit sig till Jönköping för att bevista lärarinnemötet där. På onsdags middag afreste fröken Palmkvist från Helsingborg samt ankom till Jönköping fredags kväll efter att sista dagen ha tillryggalagt omkring lO'h mil. * En svårt ersatt förlust lider vår k. opera, i det fru Carolina Östbergs afgång från densamma nu tyvärr är definitift afgjord. Den med rätta så högt uppburna konstnärinnan afreser i början af nästa månad till Newyork. * Ett damliotell är tillämnadt att uppföras till Chicago-utställningen, som Iduns Chicagokorrespondent redan för en tid sedan meddelade. Enligt närmare plan, som nu framlagts, skall det grundas på aktier och beräknas kunna rymma 5,000 gäster. Hvarje aktie kostar blott 10 dollars stycket och berättigar innehafvare till en 25 dagars vistelse å hotellet. Innehafvaren af aktier äga företrädesrätt, dock böra så väl de, som andra, hvilka önska bostad, underrätta komitén om sin ankomst ungefär en månad i förväg. I en adress till de nordiska ländernas damer påpekar mrs Ovidia Oos (»Board of Lady managers office, Worlds Columbian Exposition»), hvilken af ofvannämnda damkomité bemyndigats att föra all ifrågakommande skandinavisk korrespondens samt mottaga och eflektuera order å aktier, de ögonskenliga fördelarne af detta företag för de kvinnliga utställningsbesökarne. Fru Apparuti, den franska svindlerskan, hvilken genom sitt besök för någon tid sedan i Stockholm och genom de sedan upptäckta stora bedrägerierna äfven här gjort sig sorgligt ryktbar, har nu blifvit förd på dårhus i Petersburg. Man tror dock, att hon endast låtsar sig vara vansinnig. Knappt har denna underrättelse nått oss, förrän en ny ingår: fru Apparuti är död. * En bekant förkämpe för kvinnans emancipation, fru Bose, har aflidit i Brighton. Fru Bose, som bief 80 år gammal, har i öfver 40 år arbetat I Förenta staterna för att bereda kvinnorna en bättre social ställning. vD Familjen pd Ännedal. N o veil af Ä mg Palm. Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista priställing. (Forts.) det är visst inte fult, det är tvärtom yliijy vackert och guldglänsande,» svarar då han och stryker varligt öfver den lilla linfärgade, siikeslena flätan, som han så mången gång i hemlighet kysst. Så hade åren gått. De fingo sällan råkas, men någongång kunde Torsten, som nu var förvaltare på ett stort grefligt gods,, kuska hela lördagsnatten i skjutskärra för att vid dagens inbrott vara framme i Stockholm och tillbringa en oförgätlig dag med de sina och d’Orseaus, egentligen Henriette, för att sedan åter följande natt på samma kärra ruska tillbaka till godset, där hans närvaro fordrades redan vid sextiden på morgonen. Men hvad gjorde det? Järnvägar funnos då ännu så få, ungdom och kärlek fördrogo mer den tiden än nu i denna bekvämlighetens, ångans och elektricitetens rastlösa tidsålder. Så kom ändtligen den stund, då Torsten samlat ett litet kapital till bosättning, och d’Orseau och departementschefen försträckte honom penningar till inköp af Annedal.

På sidan nämns Ludvig Nobel, Carolina Östberg, Arthur Schopenhauer

Källa: Project Runeberg · ·