Sida 304
304 IDUN 1892 Som kapellmästare under innevarande spelår fungera för öfrigt hrr R. Henneberg ech A. Hallén. Som kormästare har engagerats hr Max Strandberg, hvilken under föregående år uppträdt i flere framstående tenorpartier. K. Dramatiska teatern gifver i morgon lördag sin första nyhet för säsongen, nämligen den danske unge dramatikern Gustav Esmanns lustspel »Den kära familjen», som i vintras gjorde mycken lycka i Köbenhavn. Aulinska kvartettens välbekanta kammarmusiksoaréer skola säkerligen äfven under det nu ingångna musikåret vinna samma anslutning och intresse som förut. Biljetter till desamma finnas redan att tillgå hos hrr musikhandlare. Familjen pd Annedal. Novell af Ämtj Palm. Belönad med hedersomnämnande vid Iduns sista pristäfling. (Forts.) J lågra dagar därefter var Otto så älskvärd att i r ett paket på posten sända Dora en brosch, föreställande en otäck, svartbent, tjock spindel med röda ögon, hvilken han fått skrifva efter på flere ställen, innan han lyckats få. »Hvad står du och drömmer om, Annie,» frågade Dora, som nu åter var alldeles lugn. »Du ser så besynnerlig ut. Annie stod och såg på, hur flaggduken fladdrade. »Jo, jag tänker,» sade Annie med en suck, »på den kära blågula flaggan,» och hennes ögon följde drömmande dess böljande rörelser, »jag önskar jag vore en man,» fortfor hon, »då blefve jag soldat; hur jag skulle ila fram i striden, hur jag skulle elda kamraternas sinne, hur jag skulle kämpa, segra eller dö för gamla Sveriges ära med bristande öga fästadt på fanan, symbolen af ett fritt fädernesland — blått och gult, bild af nordisk kornblommas trofasta blå bland böljande, gyllene skördar, himlens oändliga blå, som hvälfver med gyllne solglans öfver älskad fosterjord, blodröd purpur vid snöhvit oskulds sida, svenska manners blod, som gjutes för helgadt fädernesland.» Annie var ibland så oberäknelig; nu hade rösten sjunkit allt mer och mer och slutade i en kväfd snyftning, så brast hon i gråt och sprang sin väg. Det blef tyst en stund. »Den lilla kära entusiasten,» hviskade Henriette. »Bombastiskt,» mumlade Otto med en axelryckning. »Hon har läst för mycket romaner,» sade Margareta och höjde spörjande sina vackra ögon mot flaggstångens topp. »O nej,» invände Dora, «men i morse såg jag henne med Fänrik Stål under armen taga vägen bortåt granskogen.» »Åh,» sade Margareta. »Annie och Fänriken äro gamla goda vänner, man ser dem ofta arm i arm,» påstod Ernst. »Henriette lilla,» fortfor han, »det här är enormt godt kaffe, du, för ovanlighetens skull kanske du ger mig en påtår? Det är obegripligt, hur mycket man kan förtära, styrkt af den aptitgifvande landtluften. Tack, tack, nu är det nog åt Helge. Ja, om en vecka, kära syster, får du sitta och längta efter mig och undra, hvad jag har för mig.» »Du har alltid så litet för dig som möjligt, det vet jag nog,» nickade Henriette. »Går du redan, Torsten ?» »Jag är tvüngen. Men ha ni något emot, att vi fara ut på sjön vid baiffemtiden och dricka vårt eftermiddagskaffe i björkhagen vid Elgklippan?» »Ack, så trefligt,» jublade Dora, »det blir förtjusande.» »Men vi få hjälpa till att ro, ty jag har bara stam-Gustaf att tillgå, och vi få nog taga två bålar.» »Jag ror gärna,» lofvade Emil till allmän förvåning. »Ah,» upprepade Margareta. »Tror du, jag törs taga Inga med?» frågade Henriette. »Ja bevars, det kan du visst, låt Lisett följa med och se efter henne.» Precis half fem iågo de två båtarne nere vid stranden, tio minuters väg från Annedal, prydda med stora iöfruskor, som gåfvo en treflig midsommarsprägel åt utfärden; det var en liten öfverraskning, som stam-Gustaf uttänkt och verkställt på egen hand. Nu stod han där med mössan i hand och myste förnöjdt åt de glada utrop, hans påhitt framkallade. »Det var snällt, Gustaf,» sade Henriette med en nick. Gustaf skrapade med foten. »Jag ty-ty-tyckte, dä' såg så to-tomt ut annars,» förklarade han. Matkorgen stufvades in i den största båten, där Henriette, som hade en lindrig rädsla för sjön, tagit plats med Inga, Torsten, Annie, Lisett och stam-Gustaf. Emil, Otto, Margareta och Dora slogo sig ner i den andra. »Torsten, båten är väl säker,» frågade Henriette med en ängslig blick, då den sköts ut och af farten runkade till något; hon grep tag i kanten som för att hålla sig kvar. »Du lilla toka,» log han, »visst är den säker, inte behöfver du vara rädd, det är ju kaf lugnt och bara en halftimmes väg att ro.» »Va-va-var in-inte rä-rädd, frun,» lugnade Gustaf och fattade årorna. »Frö-frö-frökens klä-klä-klädning slä-släpar i sjö-sjön,» upplyste han. »Ni få inte ro så fort,» ropades från andra båten, hvars ojämna årslag vittnade om ovana roddare, »vi hinna inte med er,» och Emil tog ett tag med årorna, som tycktes vilja pejla sjöns djup, och vände båten på sned, men dref den obetydligt framåt. Stam-Gustaf vände på hufvudet och log ett medömkans leende, som nog förargat Emil, om han sett det. »Nej, hör du Jöns, du är för stark i höger åra,» hördes Ottos röst. »Jag är så tusan heller,» svarade han i hettan, glömmande Margaretas närvaro, »ser du då inte, att jag tar i lika hårdt med båda, det är båten, som är sned. Om jag bara hade den andra, skulle ni få se; titta bara, hur bra den går,» och hans af ansträngning röda ansikte grinade förargadt efter den stora båten, som med lugna, kraftiga årtag gled framåt. »Hallåh, vänta,» skrek Emil. »Emil vill nödvändigt företaga en kapplöpning,» hånade Otto, då de nådde upp de andra. Gustaf log. »Nej tack, låt oss i stället hvila en stund,» sade Emil och torkade svetten ur pannan. »Då sjunga vi en bit,» föreslog Annie. »Ack ja,» sade Dora. »Är du färdig, Jöns?» Han nickade till svar, och så klingade hans välljudande, klara tenor öfver sjön, och Annie föll in med en fyllig, mjuk alt. Det var en härlig sommardag. Hela viken låg klar och drömde om himlens skönhet, speglade hvitglänsande björkstammar med skira, svepande löfverk bland högstammiga, mörka tallar och slokande, fransade granar med skarpa reflexer af skugga och ljus. Elgklippan speglade lugn och dyster sin gråskrofliga, majestätiska bild i sjöns brantaste djup. »Hvilket eko,» utbrast Dora, då sången förklingat, »det låter nästan, som om Elgklippan vredgad slungade tillbaka tonerna.» »Ack, sjung mera,» bad Henriette, »o, det är härligt,» hviskade hon och följde med njutning de tvänne klara rösterna, som svällde ut, höjdes, sänktes, smälte tillsamman och slutligen dogo bort i ett sakta pianissimo. »Lefve sången!» utbrast Otto och svängde hatten, »lefve den!» »Bravo, da capo!» ropade Torsten. »Litet till,» bad Dora, under det hon böjde sig öfver relingen och lät fingrarne glida genom vattnet. »Vill inte 'du, Torsten, vara med, så få vi en trio?» frågade Emil. Men Torsten var inte hågad. »Jag skall ro, om ni sjunga,» föreslog Otto, och Emil var ej sen att mottaga anbudet Så summo de löfklädda båtarne sakta framåt under sång, som ibland lockade löfdungens fåglar att falla in med en drill. Elgklippan var nu passerad, landningsstranden närmade sig allt mer, och tvänne långa fåror, kantade med bubblor, som brusto efter hand, den ena rak och bestämd, den andra mera slingrande, beskrefvo den lilla flottiljens vag öfver sjön. En treflig eftermiddag tillbragtes i björkhagen med kaffedrickning, påtårar, skämt, infall, lekar och sång. Man ströfvade omkring bland träd och mossa, samlade växter, prydde hattarne med blommor, skar in namn i björkstammar, ryckte upp stensöta, klättrade upp på berg och stenar, låg i gräset och profvade skogens eko. »Låt oss leka kurragömma, här är slätt och bra att springa och buskar i mängd till gömställen,» sade Torsten och kastade af sig rocken. Förslaget antogs med acklamation. Och snart korsade muntra skratt genom luften. Lilla Inga blef trött. Då man anträdde färden till båtarne, bars hon sofvande i »gungstol» på en hasselkäpp af pappa och morbror Emil. »Hvilken härlig afton,» sade Henriette, då hon steg i båten och svepte schalen om den sofvande Inga. »Ja, Gud ske lof, att landtlifvet fallit pa ens lott,» genmälde Torsten. »Det blir nog storm i morgon,» fortfor han och visade mot horisonten, där solen svepte in sig i en bädd af purpurrödt och rosa, som mot zenith ljusnade och förtonades. Barrskogen stack af mörk som en silhuett mot den bjärta solnedgången, och dess toppar lyste som i brand. »Hur underbart,»’ sade Annie sakta, »hvilket färgspel.» »Ja, hädanefter låter jag bli att opponera mig, om jag också får se en grön himmel på en tafla, alla färger äro möjliga,» påstod Otto. Dora teg, och' Margareta ägnade solnedgången en hastig blick. Man hade hunnit öfver halfva viken, då Gustaf plötsligt upphörde med rodden och böjde sig framåt med förskräckelse målad i sitt ansikte; rörelsen förlamade ännu mer hans tunga. »Pl-pl-pl-pl-pl» var det enda han kunde få fram under ifriga gester mot båtens botten. »Hvad?» ropade Torsten. »Pl-pl pl pluggen,» fick han ändtligen fram. (Forts.) •T* Slutredovisning för Iduns skollofskoloni år 1892. Inkomster: Behållning från förra året......................... »Iduns» grundplåt--------------------------- Insamlade medel : Förut i Idun redovisade.............. 807: 45 Senare influtna: A. Fl—d—D............... 5: — H. L.............................................. 2: — Kl............... 3: 50 Ebba.................................... 2: — Respengar betalda af en del barn ........... Räntor................................................ ....... Kronor 1223: 5(1 278: 54 100: — 819: 95 19: 50 5; 57 Utgifter: Omkostnader för koloniens sommarvistelse enligt lämnade verifikationer.................. 887: 39 Behållning till nästa år............................. ■ 336: 17 Kronor 1223: 56 Stockholm i sept. 1892. Iduns redaktion. Innehållsförteckning. Cosima Wagner. (Med porträtt.) — Farväl, sommar! poem af Daniel Fallström. — Bort med giftermålsannonserna ! Af A. R. — Sport ; nutidsbild tecknad af Ave. — Om prydandet af våra hem ; af Clementine von Braunmühl. — Kärlek och karantän; en sannfärdig historia för dagen af Renholm. — Ett underbarn ; af Ivar Dal. — Ur notisboken. — Teater och musik. — Familjen på Annedal; novell af Amy Palm. Belönad med hedersomn. vid Iduns senaste pristäfl. (Forts.) — Slutredovisning för Iduns skollofskoloni.
På sidan nämns Daniel Fallström, Gustaf Esmann
Källa: Project Runeberg · ·







































































