Svensk Läraretidning: 1894

N:r 12

SVENSK LÄRARETIDNING.

149

rarinnornas pensionsafgift måtte bestridas af församlingen ensamt, och blef detta förslag af skolrådet tillstyrkt.

Statsbidraget för gossarnes slöjdundervisning.

Med anledning af k. m:ts för riksdagen framlagda proposition i detta ämne har redaktionen. mottagit ett tiotal skrifvelser. Vi återgifva tvänne af dessa, i hvilka de väsentligaste önskningsmålen torde vara framhållna.

Med intresse motses från mer än ett håll ett närmare bestämmande än hittills varit fallet för utanordnande af statsbidrag till slöjdundervisningen. Tydligen har stort godtycke härvid hittills ägt rum, i det att skolor med flera slöjdgrupper erhållit statsbidrag för hvarje sådan, under det åter andra skolor, som indelat gossarne i slöjdafdelningar med lika fullständig undervisning erhållit sådant bidrag såsom till blott en skola. Ett tredje förhållande har därjämte varit mycket vanligt, nämligen att statsbidrag erhållits för hvarje slöjd-Järare vid samma skola.

Undertecknad beder därför härmed få göra några uttalanden i frågan, särskildt med hänsyn till. det nya förslaget.

Antalet gossar i en slöjdskola eller afdelning däraf.

Denna fråga har ganska mycket blifvit dryftad bland fackmän och lärare på detta område, utan att man kunnat uttala sig för någon bestämd fixering af det antal slöjdande, som, tillsammans undervisade, kan anses såsom norm. Så långt har man dock kommit, att man på grund af erfarenhet och de principer, på hvilka den pedagogiska slöjdundervisningen är fotad, kunnat uttala den åsikten, att för stora slöjdafdelningar äro till men för slöjd» undervisningen.

I det nya förslaget har man delvis åtminstone utgått från den åsikten, att erfarenheten gifver vid handen, att en lärare kan tillfredsställande undervisa omkring 25 gossar tillsammans.

År 1891 afgaf Stockholms slöjdlärareförening ett nekande svar på frågan: »Är det från pedagogisk synpunkt fördelaktigt att hafva så många som 20 elever i hvarje arbetslag?» Under diskussionen utttalades den åsikten,, att nybör-jarnes antal samtidigt inom hvarje arbetslag ej bör öfverstiga 7-8. (Se referat i Slöjdundervisningsblad från Nääs n:r 8, år 1891!) Och direktör Otto Salomon, som väl kan ställas fram såsom auktoritet å detta område, yttrar om Göteborgs slöjdskolor: »Afdelningarna äro enligt vår mening väl drygt tilltagna, i det de blifvit bestämda till 18, ehuru, och det med rätta, de ej alltid uppgå härtill. Vi föreställa oss nämligen, att lärare i allmänhet ej på ett tillfredsställande sätt skola förmå samtidigt sköta så många slöjdande barn.» (Se nämda tidning n:r 8, år 1888!)

Hvad skolorna på landet beträffar är tydligen förhållandet enahanda om icke ännu ogynnsammare, då man tager i betraktande de lokala förhållandena. Mångenstädes måste man t. ex. indela 24 slöjdande i 3 ä 4 afdelningar eller grupper, enär man ej har tillräckligt stor lokal och dessutom ej råd anskaffa större verktygs-. uppsättning.

Skulle den k. propositionen af riksdagen bifallas, kommer först och främst en ganska stor del af skolorna på landet att mista sitt bidrag, såvida ej de slöjdandes antal kan uppbringas till 10 elever. Flerstädes å landsbygden är barnantalet ganska litet. Så t. ex. finnas skolor, där de. för året afgående ej uppgå till 10, gossar och flickor tillsammans. Fast barnantalet är ringa, kan ju intresset för slöjden vara och är säkert ganska stort å de flesta ställen. Om man nu med mycket besvär fått till stånd en slöjdskola, där läraren kanske till på köpet endast får uppbära statsbidraget som er-

sättning, så skulle det säkerligen vara med stor saknad skolan komme att nedläggas.

Äfven hvad förslaget angående städerna vidkommer, skulle detta, i den händelse det antages, åstadkomma ganska stora omskapningar på mer än ett ställe. Afdelningar komme att sammanslås, åtskilliga lärare attT)li öfverflödiga o. s. v. Detta är ju dock småsaker och skulle ju kunna sägas ha sin öfvergång till bättre förhållanden. Men på flera ställen äro de lokala förhållandena sådana, att en dylik förändring ej skall kunna försiggå utan allt för stora kostnader, och därför få dessa skolor med kanhända ett 90-tal slöjdande, indelade i grupper med 12-14 elever, lida den orättvisan, att såsom hittills uppbära bidrag såsom till endast en slöjdskola.

Undervisningstiden.

I k. kungörelsen af den 11 september 1877 stadgas, att undervisningen i slöjd skall pågå minst 4 timmar i veckan för erhållande af statsbidrag. Huruvida undervisningen i sin helhet skall pågå 4 timmar vid hvarje skola, eller om hvarje elev bör erhålla denna undervisning, oafsedt i huru många arbetslag de äro indelade, framgår ej tydligt af stadgandet och något förtydligande häraf finnes ej heller i det nya förslaget.

Äfven härutinnan har man hittills förfarit ganska godtyckligt. Så finnes i en landsförsamling 10 slöjdande, hvilka på grund af de lokala omständigheterna indelas i två arbetslag med 2 timmars undervisning pr vecka hvardera. I en annan finnes 24 slöjdare, fördelade i tre arbetslag med tillämpningen att undervisningen skall pågå minst 4 timmar i veckan. I båda dessa fall pågår ju också faktiskt slöjden enligt lagstadgade antalet timmar; men hvarje elev erhåller ju i själfva verket endast 2 och stundom ej så många timmars undervisning pr vecka.

I en stad indelas 45 gossar i tre arbetslag med 3 timmars undervisning pr vecka, undervisade af två lärare med hvar sitt statsbidrag.

I en annan stad med 60 slöjdande gossar, fördelade i fem arbetsgrupper undervisade af en lärare, har man måst bereda hvarje grupp 4 timmars undervisning för att få uppbära ett statsbidrag.

Ett förtydligande härutinnan torde äfven i den nya förordningen vara behöfligt.

Slutord och förslag.

Såvidt jag vet förekommer icke i några skolor eller skolformer något bestämdt om antalet elever för erhållande af-bidrag från statsverket. Detta också med rätta. Det skulle säkerligen ej vara förenligt med undervisningsväsendets fria utveckling, om ett sådant tvång pålades densamma. Förhållandet blir troligen i mer eller mindre mån det samma i fråga om slöjdundervisningen, helst som den är frivillig och ej obligatorisk i våra skolor.

Skulle det icke t. ex. kunna stadgas: »------

- - för hvarje skola med intill /o slöjdande elever erhålla ett årligt understöd af 75 kr.; samt för hvarje gäng de slöjdandes antal med 75 öfverstiger detta belopp nytt bidrag med 75 kr.»

Skulle siffran 15 visa sig vara för stor vid beräkningen af statsverkets utgifter, kunde ju den utan större olägenhet höjas t. ex. till 20.

Härigenom skulle då skolor med huru litet antal elever som helst såsom hittills erhålla bidrag, och då troligen ej mångenstädes på landet de slöjdandes antal uppgår till dubbla beloppet, 30-40, erhålles ej mer än ett bidrag. I städerna däremot kunde för 30 gossar med fullständig undervisning erhållas två bidrag, för 100 finge man 6 o. s. v. Då hade också skolorna den friheten att i öfrigt få ordna sin undervisning efter behag. Så kunde ju 100 slöjdande indelas i 10 eller o grupper, hvilket som ansåges lämpligast.

Till sist beder jag få uttala den förhoppningen, att huru saken än kommer att ordnas, utgången blir sådan, att slöjdundervisningen i sin nuvarande lugna utveckling ej tager skada.

G. V. E-d.

Herr Redaktör!

Med anledning af att i k. m:ts proposition om ändrade bestämmelser för utfående af statsbidrag till slöjdskola för gossar det villkoret föreslagits, att elevernas antal skall vara minst 10, vill undertecknad påvisa, att ett dylikt villkor kommer att framkalla ett missförhållande, nästan lika stort som det, hvilket gifvit anledning till propositionen.

I den församling, där undertecknad är lärare, är sedan två är tillbaka slöjdskola inrättad för gossar, tillhörande tredje och fjärde årsklasserna, och tidigare än i tredje klassen kan man ju icke gärna börja snickerislöjd. En vida känd auktoritet på slöjdskolans fält har också uttalat den åsikten, hvilken äfven är den allmännaste, att barnen böra äga en utveckling motsvarande 11 år. Under de två år slöjdskolan här varit i verksamhet, har elevantalet varit 12-15 eller samtliga gossarne i tredje och fjärde årsklasserna. Men i år uppgår gossarnes antal i nämda klasser och äfven i slöjdskolan icke till mer än 9. Församlingen skulle alltså enligt det kungl, förslaget gå förlustig statsanslaget till sin slöjdskola.

I nämda församling uppgår invånareantalet till 470, och enligt statistiska uppgifter finnes öfver 200 församlingar, hvilka hvardera äga mindre än 500 invånare och däraf 47 med ett invånareantal af 111-300. Det kommer alltså helt säkert att bli mer än en församling, som sällan eller aldrig kan komma i åtnjutande af statsanslag till slöjdskola. Att af en större församling fordras som villkor för statsanslag, att minst 10 skola deltaga i slöjden, det är ju ej mer än rätt och billigt, men att en mindre församling skall gå förlustig statsanslaget, då den ej med bästa vilja i världen kan uppställa mer än 9 elever, det kan med skäl starkt ifrågasättas vara rätt. K. A. L.

Dödsfall.

O. Isaacsson f- Den 3 d:s afled i Östraby af Malmöhus län efter en längre tids sjukdom f. folkskolläraren Ola Isaacsson. Han var född i ett fattigt hem i Bonderups församling den l januari 1837. Intill 21 års ålder arbetade han som dräng. Då sökte han och erhöll inträde vid seminariet i Lund, hvarest han tog folkskollärareexamen 1859. Samma år anställdes han som vikarierande lärare vid Lunds landsförsamlings (Ö. Torns) folkskola och blef påföljande år ordinarie därstädes. I början af 1872 tillträdde han befattningen som ordinarie lärare i Östraby, från hvilken befattning han den l januari 1893 erhöll afsked med pension. Intill sin död skötte han dessutom den under de senare åren innehafda tjänsten som föreståndare för Östraby poststation.

L ägde ganska omfattande kunskaper, särskildt i matematik och naturkunnighet samt främmande språk, hvilkas studium han bedrifvit på egen hand. Gärna bevistade I. både större och mindre skolmöten men deltog mera sällan i diskussionerna. För öfrigt lefde han helt och hållet för sin skola och sina studier och sökte aldrig lysa med sina själfförvärfvade kunskaper. Han hade alltid ett varmt hjärta för sina skolbarn, hvilka han icke blott handledde i förvärfvandet af kunskaper utan framför allt sökte uppfostra till sedliga och dygdiga människor.

Den aflidne sörjes närmast af efterlefvande maka och fyra barn, af hvilka en dotter är folkskollärarinna i Kristianstad.