Sida 519
VENSK
IÅRARETIDNING,
VECKOBLAD FÖR LÄRARE, UPPFOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
NT 40 (B), (eee.)
STOCKHOLM, 3 OKTOBER 1894.
13:e årg.
Redaktör och ansvarig: utgifvare: EMIL
Sveriges allmänna folkskollätweföFening.
Hurudan den är och hvad den vill.
.Ett upprop till Sveriges folkskollärarekåx.
Folkskollärareföreningar och deras betydelse.
Det har med rätta blifvit sagdt, att vår tid är en föreningsväsendets tid. Öfverallt, där ett större eller mindre antal personer lif vas af gemensamma intressen, där finna de snart, att de måste sammansluta sig, så vida de vilja med hopp om framgång arbeta för dessa intressens befrämjande. Detta är en så genomgående lag, att man numera med ganska stor säkerhet kan af föreningsverksamheten på ett visst område sluta sig till den andliga lifaktigheten på samma område. Har e*tt sträfvande icke kunnat skapa sig organ i en förening, så utgör detta i vår tid ett nästan osvikligt tecken på inneboende svaghet. Snart sagdt för alla tänkbara grenar af mänsklig verksamhet finnas därför föreningar.
Ett af de områden, där föreningslifvet visat sig mest nödvändigt och på grund häraf tidigt vunnit största utbredning, har varit skolans, särskildt folkskolans, hvars arbetare äro i synnerlig grad utsatta för isoleringens och den däraf förorsakade ensidighetens faror och olägenheter.
Knappast hade därför i vårt land en folkskollärarekår kommit till stånd och vaknat till medvetande om sin ställning och uppgift, innan sammanslutningssträfvandet började inom densamma göra sig gällande. På alla de orter, där folkskollärarekåren lifvades af något allmännare intresse för det gemensamma målet, och där förhållandena icke lade allt för svåra hinder i vägen, uppstodo tid efter annan större eller mindre folkskollärareföreningar, till en början dock utan allt samband med hvarandra.
Sveriges allmänna folkskollärareförening.
Genom samarbetet i dessa föreningar närdes och stärktes allt mer den känslan, att folkskolans samtliga arbetare utgjorde en lefvande helhet, sammanhållen af genjensamma skyldigheter och rättigheter, för hvilkas tillgodoseende de skilda föreningarna borde träda i förbindelse med hvarandra.
Så skedde ock. Hösten 1880 sammanslöto sig 77 äldre och yngre ortföreningar till ett hela riket omfattande förbund, som kallades Sveriges allmänna folkskollärareförening.
Genom detta namn ville man uttrycka sammanslutningens allmänna karaktär.
Den skulle nämligen för det första vara en verklig folk-skollärare-töremng. Därför bestämdes genom stadgarna, att personer utom folkskollärarekåren skulle kunna vinna inträde först efter medgifvande af kretsförening, samt att flertalet af centralstyrelsens medlemmar alltid skulle tillhöra nämda kår.
För det andra skulle föreningen vara en i verklig mening allmän folkskollärareförening. Samtliga lärare och lärarinnor vid rikets folk- och småskolor samt därmed jämförliga skolor och uppfostringsanstalter skulle utan vidare äga rätt att såsom
medlemmar ingå i föreningen. Ingen, som fyllde de villkor, hvilka statsmakterna uppställt för inträde i folkskollärare&årm, borde heller förmenas inträde i den allmänna folkskollärare/öremm/ew. Till yttermera visso bestämdes, att såväl centralstyrelse som revision skulle tillsättas genom allmän omröstning bland föreningens samtliga medlemmar samt delvis årligen förnyas. Kort sagdt: föreningen skulle vara sådan, som kåren vid hvarje tidpunkt själf vore, och föreningens ledning skulle vara sådan, som föreningen vid hvarje tidpunkt själf ville hafva den.
Men icke blott till sin sammansättning utan äfven till sitt syfte skulle föreningen vara en allmän folkskollärareförening. Dess verksamhet skulle icke begränsas till befordrandet af den. ena eller andra folkbildningsfaktorn, det ena eller andra folkskoleämnet, utan omfatta dem alla utan undantag och sålunda tillgodose folkskolans och folkskollärarekårens samtliga gemensamma intressen. Dess ändamål skulle enligt första paragrafen af dess stadgar vara att arbeta för
svenska folkskolans och folkbildningens höjande, enhet och god anda inom lärarekåren och förbättring af lärarens ställning i allmänhet.
Af denna föreningens allmännelighet bestämmes ock dess förhållande till föreningar af mera begränsad karaktär: dels ortföreningarna, dels ämnesföreningarna. I afseende på ort-föreningarna eller »kretsarna» har den ledande grundsatsen från början varit, att deras själfstyrelse borde i möjligaste mån bibehållas, och att inga andra inskränkningar borde ifrågakomma, än sådana som vore en oundviklig följd af samarbetet dem emellan. Till specialföreningarna för särskilda ämnen (»Svenska folkskolans vänner» för kristendomsundervisningen, »Nordiska lärarnes helnykterhetsförening» för nykterhetsundervisningen, föreningar för djurskydd, slöjd, sång, kyrkomusik, gymnastik, teckning, pedagogik, pedagogiska bibliotek, sjukhjälp m. m.) har den lika- litet kunnat ställa sig i något som helst rivalitetsförhållande. Att dylika specialföreningar utvälja hvar sin del af det stora gemensamma målet och särskildt arbeta för framsteg med afseende därå kan naturligtvis endast lända det hela till båtnad - förutsatt nämligen att dessa specialföreningar förblifva sina föresätta uppgifter trogna och sålunda hvarken gifva sig själfva skenet att vara allmänna, ej heller sträfva att förrycka den allmänna föreningens karaktär genom att söka inskränka den till ett slags specialförening.
En återblick på föreningens verksamhet
lämnades vid dess tredje ombudsmöte i Göteborg den 8 augusti 1893 genom följande anförande af föreningens sekreterare, folkskolläraren Fridtjuv Berg:
Vördsamt bedes, att detta må cirkulera inom församlingen» samtliga skolor*
