Sida 303
VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
N:r 24
(650.)
STOCKHOLM, 13 JUNI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2
kr., 1U år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
!J Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND.
Träifas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel. 6O 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad ( = 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,5 o kr,
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Prenumeration
mottages fortfarande.
Priset angifves här ofvan. Alla nummer från årets början
kunna ännu erhållas.
prenumeration sker närmaste postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
Att visa den felande till rätta är visserligen en akt af uppfostran; men uppfostran består likväl ej i en serie af idel tillrättavisningar utan är tvärtom och väsentligen en omedelbar ledning i det rätta. Grundorsaken därtill, att tillrättavisning blir nödvändig, bör därför hellre sökas i den föregående uppfostran än hos den för tillfället felande. Detta gäller föga mindre skolan än hemmet. Ty ehuruväl skolan kan se sig tvungen att söka utplåna många fel och brister, hvilka barnet medfört, är hon dock oftast utan ursäkt, då hon måste tillrättavisa för att uppehålla sin egen ordning. Z. J. Cleve. #
En uppfostran, som börjat med att lära lydnad, kan och måste afslutas med hjärtats uppfostran; då det däremot ej låter sig göra att, sedan en uppfostran genom känslan visat sig outförbar, med gagn taga sin tillflykt till stränghet. F. Nikolay.
*
Uppfostrans stora konst består däri, att lära andra att undervisa sig själfva.
Mathews.
Två skolmöten.
En liten jämförande betraktelse.
4.
En väsentlig del af ett skolmötes behållning ligger i den däröfver offentliggjorda berättelsen.
Äfven konsten att utgifva Skolmötesberättelser har sin teknik, hvars utbildning beror af de fordringar, som på dylika berättelser ställas.
Man bör härvid skilja mellan tvä slag af fordringar: allmänhetens och fackmännens.
De förra tillgodoses genom tidningarna. Dessa betrakta ett skolmöte såsom »en händelse för dagen» och intressera sig därför hufvudsakligen i mån af dess omfattning, Är det ett lokalmöte, så sysselsätter det egentligen blott ortstidningarna; är det ett riksmöte, kommer det äfven i de stora bladen. Hvad som härvid mest uppmärksammas är de yttre anordningarna och omständigheterna: dekorationer och högtidligheter, val, samkväm och utfärder, hälsningstal, skåltal, lyckönskningstelegrammer, bekanta personers närvaro och uppträdande, mera pikanta episoder i debatterna, inblandning i dessa af politiska eller teologiska tvistepunkter eller rent personliga utfall samt i samband härmed stående bifalls- och misshagsyttringar o. s. v., kort sagdt allt, som kan sätta någon pikant krydda på de eljest allvarliga anrättningarna. Af ^diskussionerna medtages - enligt gängse och lätt förklarlig praxis - vanligen endast de första anförandena samt sådana, som utmärkt sig för ovanligare fulländning i formellt hänseende eller för uppseendeväckande afvikelser från ämnet. Mindre kända talare få oftast nöja sig med angifvandet af deras namn, ej sällan i den mest förvrängda form, och de kunna vara glada, om de slippa att få andras ord och
yrkanden lagda sig i munnen. På det pedagogiska sakinnehållet blir man genom dylika tidningsreferat icke mycket slug, och ofta visar redogörelsen, att vederbörande publicist från början till slut missförstått karaktären af den debatt han åhört. Sådant är ock mindre att förarga sig Öfver. En diskussion öfver politiska, ekonomiska eller estetiska frågor kan en duglig tidningsman i allmänhet ganska väl uppfatta och referera, och i den mån dylika frågor spela in vid skolsakers bedömande kan han äfven här följa med. Men i samma mån meningsbytet kommer in på det rent pedagogiska, d. v. s. det för skolmöten centrala, i samma mån saknar han i de flesta fall de nödvändiga förutsättningarna, och hans redogörelse blir på grund häraf otillfredsställande eller rent vilseledande.
Härtill bidrager naturligtvis äfven i hög grad den omständigheten, att allmänhetens och tidningspressens främsta lösen är största möjliga skyndsamhet, samt att sträfvandet efter korrekthet alltså kommer först i andra eller tredje rummet.
För de intresserade fackmännen ställer sig saken på ett helt annat sätt. Äfven hos dem spelar visserligen nyhetsbegäret en roll, och om de ej kunnat närvara vid mötet, tillfredsställa de detsamma genom läsning af de vanliga tidningarna. Men hos dem uppträder äfven en annan fordran: den på pedagogisk väckelse och upplysning. Denna fordran vänta de att få tillgodosedd genom den i bokform utgifna mötesberättelsen.
I ett land med så ringa pedagogisk litteratur som vårt hafva mötesberättelsema en vida större betydelse än i länder, där man snarare kan hafva skäl att beklaga sig öfver en allt för flödande rikedom än öfver armod. I Tyskland, England och Frankrike utkomma dels en massa afhand-
