Sida 223
VECKOBLAD FÖf^. bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER.
N:r 18. (644.)
STOCKHOLM, 2 MAJ 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrå:
r.arnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-0.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m.
Allm tel 6 O O O.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholn
Xiösntmimer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
Ii varje onsdags förmiddag
Annonspris!
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigsel-aiinons l kr , dödsannons 2,00 kr.
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Från Vår engelska broderförening,
Intryck från läraremötet i Oxford. 2.
Direktör Otto Salomon fortsatte i lördags inför Göteborgs skolförening skildringen af sitt besök på skolmötet i Oxford. Början gjordes med
Festen i Chrisf Church Hall.
Ett sforartadt nummer på andra mötesdagens program var festmiddagen, som ägde rum i en af Englands största salar från medeltiden," Christ Church Hall, mellan 7 och 12 e. m. och hade 250 deltagare, däribland flera representativa personligheter, som på föreningens bekostnad inbjudits.
En så rundligt tilltagen middagstid lämnade helt naturligt tillfälle till en mängd skålar och tal. Som detta »schema» för utländingen erbjuder åtskilligt originellt må det här återgifvas med iakttagande af den officiella ordningen.
Skålen n:r l ägnades drottningen och den kungliga familjen, n:r 2 alla bekännelsers prästerskap, n-.r 3 parlamentets båda kamrar,.n:r 4 undervisningsdepartementet, n:r 5 Oxfords universitet och stad, n:r 6 lärareföreningen, n:r 7 skolråden, n-r 8 deputationer och andra gäster, n:r 9 damerna och n:r 1.0 presidenten.
Talarnes namn voro tryckta på matsedeln. Mellan talen sjöngs men försiktigt nog icke af lärarne utan af särskildt engagerade yrkessångare.
På skålen för parlamentet svarade lord Jersey med betonande af att i uppfostringsfrågor fanns ingen skillnad mellan kamrarna. Den allmänna meningen hade allt mer ändrats i den riktningen, att intet vore för godt för nationens barn. Allmänheten bör hedra lärarens kall - icke så mycket för lärarens som för barnens skull.
Ett originellt tal hölls af föreningens sekreterare mr Yoxall, som fått undervisningsdepartementet på sin lott.
Han började med att förklara, att han nu ämnade hålla en »object lesson» (en åskådnings-öfningslektion skulle det heta på svenska). Han hade ju hvad han skulle tala om framför sig. »Ingen i de förenade konungarikena har kanske talat och skrifvit så mycket mot departementet som jag. Jag är nu glad öfver att kunna säga något godt om detsamma. Och det goda i departementet representeras af de närvarande.»
Undervisningsministern Acland svarade härpå.
Han hade - sade han - icke kunnat annat än slita sig lös från göromålen och hasta att begagna sig af tillfället att se sina vänner lärarne liksom i sitt hem, det college, hvari han för 23 år sedan gjorde sitt blygsamma inträde som student. Mycket hade sedan dess föränd råts. Då hade man på denna plats ett bord för de rika studenterna, som buro fina dräkter och guldtofsar på mössorna, och ett i skamvrån för de fattiga. Universitetet besjälades nu af en annan tankegång. »Universitets utvidgningen» utgjorde därpå ett vältaligt bevis.
Man insåge numera i Oxford, att det icke borde uppdragas någon skillnad mellan den ena eller andra klassen af lärare, utan att alla hörde tillsamman.
Lärareföreningen hade gjort betydelsefulla insatser för folkbildningens höjande. Sin största betydelse syntes den ha för den mera ogynnsamt lottade landsbygden, hvars lärare just hos föreningen kunde hämta uppmuntran, upplysningar, hjälp och skydd.
Departementet skulle framgent alltid med tacksamhet mottaga förslag från lärareföreningen, liksom det förut mottagit många värdefulla sådana. »Det är på Eder, på lärarne, vi hafva våra ögon fastade. I kännen barnen och deras behof bättre än vi, förstån bättre än vi, hvilken undervisning och hvilka metoder, som bäst lämpa sig för dem. Hvarje råd, hvarje förslag, som har sin grund i det gemensamma stora intresset - fosterlandets barn -, skall städse af departementet mottagas med vänskap och välvilja.»
Talet, som räckte i 3A timme, vann allmänt bifall.
Så fick undervisningsministerns närmaste man, mr Kekewich, ordet och uttalade till
en början sin glädje öfver, alt numera en skål som denna både kunde föreslås och besvaras - något, som varit otänkbart för blott få år sedan. Rörande skolinspek-tionen yttrade talaren: »Det är mindre viktigt, att inspektören bedömer det förflutna, än att han lämnar anvisningar for skolans framtida verksamhet.»
Sant och beaktansvärdt framhöll öfverinspektören, rev. Sharpe, en gammal älsklig man, att hvad man än beslöte, vore det än så väl öfvervägdt, allt vore dock af underordnad betydelse, öm man ej ständigt hade för ögonen barnet, icke det barn, som läser och förhöres, utan ett barn, som frågar. Läraren borde så fatta sin uppgift, att den icke så mycket afsåge att inlära,- att förhöra utan fastmer att besvara barnets vetgiriga och nyfikna spörsmål. Tala därför aldrig om sådant, som ej kan väcka barnets intresse och nyfikenhet, tala aldrig i ett för barnen svårfattligt språk, och fråga aldrig efter sådant, som du ej själf kan nöjaktigt besvara!
En populär talare var mr Sadler, lärare vid Oxfords universitet och sekreterare hos styrelsen för »University extension» (universitets-utvidgningen). Då han skulle tala, applåderades han entusiastiskt. Han ville blicka framåt mot en lid, då alla lärare skulle samarbeta i en enda lärareförening. På alla grader af undervisningen borde män och kvinnor för samma arbete åtnjuta samtna heder.
Doktorspromotionen.
Glanspunkten på tredje mötesdagens pro--gram var mr Grays kreerande till hedersdoktor. Denna ceremoni, som firades med stor prakt, torde med hänsyn till den åskådning, för hvilken denna akt var ett uttryck, kunna betecknas som århundradets måhända märkligaste företeelse på folkundervisningens område. Utmärkelsen gällde nämligen, såsom det vid tillfället
