Sida 563
VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER.
N:r 44 (A). (6?o.)
STOCKHOLM, 31 OKTOBER 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., J/2 år 2
kr., V* år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
äåväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f, m.
Allm. tel. 60 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser)s Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2, so kr, i
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Svensk Läraretidning utgifves i dag i två nummer, A och B, det sistnämda innehållande ett tillkännagifvande om Jultomten, Skolbarnens jultidning, utgifven af Svensk Lärare-tidning.
Svensk icärareMdning,
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
kostar
från l oktober
tili årets slut
endast
l kr. 25 öre ~m
Hvarje lärare och lärarinna -
bör för egen räkning hålla sig med ett exemplar af
Svensk Läraretidning «4-
Kvartalsprcnumerantcr
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidningens försändning,
MT~ Prenumerationen sker alltid på närmasfte postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
Ett ord, som faller i det unga sinnet, bestämmer kanske dess riktning för lifstiden, bestämmer kanske därigenom något vida högre, hvars följder gå genom årtusenden. Es. Tegnér.
Folkskoleinspektörernas berättelser för ären 1887-92,
9. Om undervisningen i modersmålet.
c) Skrifningen.
Länge öfvades i de allra flesta folkskolor ingen annan skrifning än den, som afsåg inlärandet af bokstafsformerna. Något senare tillkommo rättskrifningsöfningar af ett eller annat slag; och under senare delen af sjuttiotalet började man göra försök med uppsatsskrifning.
Till hvilket resultat hade man kommit vid slutet af 1892 med dessa tre slags öfningar? Inspektörernas uppgifter härom äro ganska knapphändiga.
»Välskrifningen bedrifves i de flesta skolor med omsorg.» Detta är ett omdöme, som återfinnes på flera ställen i berättelserna. Konkurrensen mellan de olika skrifmetoderna synes hafva gynnsamt inverkat på behandlingen af detta ämne. Några inspektörer påpeka uttryckligen, att så varit fallet. Det saknas dock ej klagomål öfver »suddiga och illa skötta skrif-böcker» och däröfver, »att man allt för länge håller på med s. k. storstil och mellanstil».
Anmärkningarna mot resultatet af rätt-skrifningsöfningarna äro af allvarligare art.
Äfven i folkskolorna försummas rättskrif-ningen allt för ofta. Ständigt har jag fordrat, att densamma i tredje och fjärde klasserna af folkskolan skall öfvas i skrifbok, ej å skiffer-tafla, samt att lärarne skola i sina hem under fritimmarna rätta dessa öfningar, enär eljest nödig färdighet ej kan af barnen vinnas. Svårigheten att anskaffa de många behöfliga skrif-böckerna, kanhända ock maklighet å lärarnes sida, har emellertid utgjort svåra hinder för denna fordrans genomförande.
(J". H. Bergendal}
Åt skriftliga öfningar af olika slag ägnas mycken tid, men den vunna färdigheten i språ-
kets skriftliga behandling motsvarar i allmänhet icke det stora arbete, som härpå nedlägges, ehuru det får erkännas, att många barn uppnå en ganska stor skicklighet.
(O. P. Segerberg.}
Ett och annat barn kan nog i rättstafning hafva hunnit till någorlunda säkerhet, men bättre resultat borde med skäl kunna förväntas. (Carl N:son Gierow}
Om också rättskrifningsöfningar numera bedrifvas i nästan samtliga skolor (äfven flyttande mindre skolor), är dock resultatet i åtskilliga ännu "skäligen klent. (Richard Norén.)
Dock är resultatet i olika skolor mycket olika: å ena sidan finnas flera folkskolor och äfven mindre folkskolor, i hvilka de äldsta barnen kunna uppvisa nästan felfria diktamensprof, men å andra sidan äro de skolor ännu flera, hvilkas lärjungar äfven vid afgåendet stafva mycket illa. Den öfning i rättstafning, som redan småskolorna böra meddela, är också ofta mycket bristfällig. (Fr. Laurell.)
Ett par inspektörer hafva funnit rätt-skrifningen bättre än de nu citerade:
Rättstafnings- och rättskrifningsöfningar förekomma i folkskolans alla årsklasser, och visa dessa öfningar numera, sedan enhet i stafsättet blifvit införd, ett ganska godt resultat. Barnen äro vanligen rätt säkra i stafning.
(C. G. Åström.)
I rättskrifning hafva de flesta folkskolebarnen kommit så långt, att de, innan de från skolan afgått, kunna skrifva någorlunda felfritt.
(J. N. Agardh,)
Många inspektörer omnämna icke alls denna gren af undervisningen i modersmålet. Detta måste väl anses vittna därom, att de ej ägnat någon större uppmärksamhet åt densamma under sina resor, en misstanke, som också bekräftas af de flesta, som hafva personlig kännedom om inspektionernas förlopp. Denna regel är dock ej utan undantag. Tvänne uppgifva sig »i nästan alla skolor upprepade gånger hafva företagit prof». För den ene »har det visat sig att rättskrifningen fortfarande icke kan anses tillfredsställande i det öfvervägande antalet af folkskolor», och för
