Sida 327
VECKOBLAD FÖR, bARARE, UPPfOSTRARE OC|H SKOLVÄNNER.
N:r 26.
(652.)
STOCKHOLM, 27 JUNI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 8 kr., 1/2 år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Brottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f. m.
Allm. tel. 60 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm, tidningskontoret Gnst. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,5o kr,
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
-^- Från l juli
till årets slut »^-
kostar
i>Vensk Icärareftdninq,
' o7
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
endast
2 kronor
- Hvarje lärare och lärarinna -
bör för egen räkning hålla sig med ett exemplar af
4- Svensk Läraretidning *f-
Kvartals- och halMrsprenumeranter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidningens försändning.
B^~ Prenumerationen sker alltid på närmaste postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
»Jag är aldrig ensam», sade en gång en berömd man och visade därvid på sitt bibliotek. I själfva verket äro böcker ett förträffligt sällskap, ty man kan visa bort dem, när man vill, dröja kvar hos dem, när man så vill, och till och med motsäga dem utan att stöta eller förtörna. Är en bok god, så vinner hon städse genom närmare bekantskap - något, som ingalunda alltid är fallet med våra öfriga bekantskaper; och är hon dålig, så kastar man henne å sido utan att därför löpa fara att af henne blifva utskriken.
L. Kellner.
Folkskoleinspektörernas berättelser för åren 1887-92,
3. Om mindre folkskolor*.
Denna skolart är gammal, enär den utgör en omedelbar fortsättning af den gamla byskolan, folkskolans företrädare. Det har därför ända sedan 1842 rådt konkurrens mellan dessa två. Den förra har lockat med billiga pris, den senare med mera gedigen vara. Vid hvarje motvind, som folkskolan genomlefvat, har denna hennes konkurrent fått vind i seglen.
Först kallades hon »mindre skola» och måste ligga aflägset från den förra; hennes lärare var »icke godkänd». Under misstämningen mot folkskolan på 50-talet fick hon rätt att slå ned sina bopålar hvar som helst men skulle dock mest syssla med de mindre barnen. När så småskolan framträdde och tog hand om dessa, förlorade i folkskotevännernas ögon den »mindre skolan» all grund för sin tillvaro och blef ställd på indragningsstat såsom »en icke normal skolform, hvilken blott tills vidare må behållas» (1878 års normalplan).
Men ödet hade annorlunda beslutat. Då folkskolan på 80-talet åter kom i en mörk period, sken de styrandes sol åter öfver den »mindre /byskolan», som hon nu blifvit omdöpt till. Hon tillerkändes uttryckligen statsanslag på samma villkor som småskolan, kompetensen för hennes lärare fastställdes, och hon blef »normal» i normalplanen af 1889.
Visserligen förklarades, att hon ej blifvit gynnad genom denna senare åtgärd, all-
* Denna artikel var nedskrifven och uppsatt redan till n:r 24 men måste på grund af bristande utrymme stå öfver. Red. anm.
denstund hennes tillvaro såsom en nödfallsutväg för smärre bygder med ett fåtal barn ej vore i folkskolestadgan ändrad.
Vi skola se till, hvad berättelserna förtälja om densammas nuvarande ställning.
De mindre folkskolornas förekomst är ganska olika i olika delar af landet. De förekomma talrikast i södra och mellersta Norrland, i de flesta delar af Svea land samt i Bohuslän, södra Halland och i Skåne; mera sparsamt i Östergötland, Bleking och södra Västergötland, under det att de så godt som saknas i Småland, mellersta Västergötland och på Gotland.
Det är svårt att finna anledningen till deras olika utbredning. Att hänföra dem till trakter af en viss naturbeskaffenhet, såsom skogsbygder, skärgårdar, är omöjligt. De förekomma lika väl på Upplands och Östergötlands slättbygder som i dess skärgårdar; i Skånes bördigaste trakter likaväl som i dess skogsbygd. Ej heller bero de endast af större eller mindre folktäthet i skogslandskapen och ännu mindre af landets naturliga förmögenhetsvillkor. Det rika Skåne har t. ex. många men det fattiga Småland endast några få och dessa i de bördigare delarna. Däremot synas de i stort sedt åtfölja de stora godsen med hufvudsakligen statbefolkning, järnverks-och sågverksindustrien. Där samma befolkning, som har sina barn i skolan, äfven är den maktägande i kommunen, där hör den i regel till undantagen.
Härmed är den till sin natur tillräckligt karakteriserad. Naturligtvis hafva vi ej härmed bestridt dess förekomst på ställen, där den är berättigad: i skärgårdar och vid aflägset liggande grupper af torp och hemman med så ringa barnantal på hvarje ställe, att kostnaden pr barn blefve alldeles för stor, om folkskola där skulle inrättas.
Ett öfvervägande antal af dem är dock icke beläget på sådana platser. Medeltalet barn i hvarje mindre skola visar sig
