Sida 387
VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER
N:r 31.
STOCKHOLM, l AUGUSTI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., Va år 2
kr., a/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrå:
Barnhusgatan 6. (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f, m.
Allm, tel 6OOO.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm, tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser).. Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,5o kr.
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för alt
inkomma i veckans nummer.
->. Från l juli
till årets slut »^-
kostar
läraretidning,
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
endast
ff 2 kronor
.- Hvarje lärare och lärarinna
bör f8r egen räkning: hålla sig- med ett exemplar af
-4* Svensk läraretidning
Kvartals- och halMrsprenumeränter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidningens försändning,
HEST" Prenumerationen sker alltid på närmaste postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
En allvarlig uppfostran förlänar åt lifvet icke väsendet af en snart förgänglig blomstergård utan de bestämda och fasta konturerna af en bergsbygd samt bergsbons sunda, kraftiga hjärta, då en veklig, smekande uppfostran däremot leder ut på flacka slätten, där de svagare, bragdlösa stammarna bo.
L. Hellner.
Individuellt lif och individuell karaktär måste utvecklas, innan de kunna göras harmoniska. Clarke.
Från Frankrikes skolvärld.
(Bref till Svensk Läraretidning.)1
2. Paris den 22 juli 1894.
Såsom jag nämde i förra brefvet äro de franska folkundervisningsanstalterria af fyra slag: barnhem eller småbarnsskolor, egentliga folkskolor, fortsättningsskolor samt yrkes- eller praktiska skolor. I barnhemmen, för hvilka redogjordes i förra brefvet, lägger man liksom i de öfriga skolorna an på att utveckla barnen i fysiskt, moraliskt och intellektuellt hänseende, men till någon färdighet i skrifning och läsning komma icke barnen där.
Den egentliga läsningen och skrifningen börjar i folkskolans första klass, i hvilken barnen mottagas dels från barnhemmen, och dels från familjerna, då de äro fyllda 6, högst 7 år, så framt ej sjukdom eller annat laga förhinder befriar dem. Vid den första läsningen användes ljudmetoden, och jag har i en skola varit i tillfälle att se och höra något särskildt förträffligt i den vägen. Då man vet, att det franska språket har flera ljud och flera ljudtecken än vårt språk/ så faller det sig nog en smula svårare att undervisa och att lära detta än vårt; men det oaktadt kunna barnen efter nämda metod lära sig att läsa ganska bra innantill på tre månader. Hvad läsningen i skolans högre klasser beträffar, så har jag funnit, att denna i allmänhet bedrifvits så väl, att den i-logiskt och till och med i estetiskt hänseende lämnat föga öfrigt att önska. Jag har hört gossar re-citera t. ex. Lafontaines fabler alldeles förträffligt:
l folkskolorna användas väl utarbetade läseböcker, rikligt illustrerade och med mycket omväxlande innehåll. Såsom prof på, huru den grammatikaliska undervisningen bedrifves på skolans lägre stadium,
må här återgifvas något af en lektion, som jag åhörde i går. Den tillgick så här:
Läraren kallar fram en gosse - hans namn var Bertier - och gifver honom ett papper samt ställer honom vänd mot klassen framför sig. Han tillsäger honom sedan att göra liksom läraren - rifva sönder .papperet. Därpå frågar han barnen, hvad man kallar det Bertier gör. Svar: sönderrifva. Pä samma åskådliga och naturliga sätt får han sedan barnen att uppräkna åtskilliga verb, såsom sofva, korsa (t. ex. armarna). Läraren förklarar därpå, hvad ett verb är. 'För att få subjektet och objektet frågar han hvem som har sönderrifvit och hvad denne har sönderrifvit. På detta sätt får han barnen att själfva och med intresse arbeta och följa med vid undervisningen. Under älf f detta var en annan gosse vid svarta taflan och antecknade.
A propos svarta taflorna må nämnas, att de franska folkskolorna äro rikligt försedda med sådana. I hvarje skolsal finnas minst tre, af hvilka ett par äro fastade på väggen och genom gångjärn så inrättade, att de vanligen bestå af tre delar, som kunna vändas efter behag. Dessa taflor användas mycket flitigt vid prepara-tioner af de olika ämnena.
Vid välskrifningen synes man icke fästa den vikt, som detta ämne förtjänar, hvarför barnen i allmänhet ej få den läsliga och behagliga stil som i de svenska folkskolorna i allmänhet, ehuru vackra undantag finnas. Teckningen däremot synes vara föremål för all omsorg, enär denna lägges som grunden till all praktisk utbildning. På första stadiet erhålla barnen kulörta kvadrat- eller rektangulära pappersbitar att vika eller fläta i olika mönster, hvilka fästas på ena sidan i ritboken; på den andra få de då afrita nämda mönster. Sedan öfvas de att rita efter planscher samt i konstruktions- och perspektivritning. På det lägre stadiet undervisas barnen af klassens lärare, men på det högre af en examinerad ritlärare. Samma förhållande är det äfven med sång och delvis med gymnastik, i hvilken dels klassens lärare dag-
