Sida 351
VECKOBLAD FÖf^ bÄRARE, UPPfOSTRARE OCH SKOLVÄNNER.
N:r 28. (654.)
STOCKHOLM, 11 JULI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., */2 år 2
kr., V4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt
Byrås
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f, m.
Allm. tel. 6O 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspriss
25 öre pr petitrad (=14 stafvelserK Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,so kr,
Annons bör vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
^ Från l juli
till årets slut «^-
kostar
IcärareMdning,
Sveriges största och mest spridda skoltidning,
endast
2 kronor ~VI
Hvarje lärare och lärarinna -
bör för egen räkning hålla sig med ett exemplar af
Svensk Läraretidning --f-
Kvartals- och halfdrsprenumeranter
torde snarast möjligt förnya prenumerationen för undvikande af afbrott i tidning-ens försändning.
jM*"* Prenumerationen sker alltid på närmaste postanstalt.
Pedagogiska guldkorn.
Att se ett barn i ögonen och framför allt att .få det till att se en i ögonen ; att blicka in i detta unga samvetes innersta skrymslen - det är enligt min åsikt ett af de första medlen, som böra användas för att kunna ställa en riktig moralisk diagnos, utgångspunkten för den moraliska hälsovård, som kallas uppfostran.
F. Nikolay.
Uppfostran har till mål att så mycket som möjligt göra individen till ett verktyg såväl för sin egen som andras lycka.
James Mill.
Finska skolförhållanden.
(Bref till Svensk Läraretidning.) 1.
På ett finskt folkskolläraremöte.
Under resan till den i förra numret skildrade folkbildningsfesten studerade jag Vasa-tidningarna och erfor därvid till min tillfredsställelse, att under de två första festdagarna skulle å svenska lyceet hållas ett folkskolläraremöte. Vid min ankomst till Vasa skyndade jag alltså att leta rätt på svenska lyceet. Mycket riktigt: på dörren lästes ett anslag på svenska och finska språken af innehåll, att därstädes hölls folkskolläraremöte eller, som det på sistnämda språk heter,
Kansakouluopettaja-kokous.
Ett stort antal lärare och lärarinnor hade naturligtvis begifvit sig till den stora musikfesten, och med anledning häraf hade distriktets folkskoleinspektör inbjudit lärare och lärarinnor inom X:e och XI:e inspektionsdistrikten samt skolvänner till ett möte måndagen den 18 och tisdagen den 19 juni kl. 11 f. m.
Vid mitt inträde var diskussionen redan i full gång. Ordförande var inbjudaren, folkskoleinspektören K. V. Forsman. Han höll just som bäst på att till svenska öfversatta ett nyss hållet finskt anförande. Mötet var nämligen blandadt svenskt och finskt. Som en del af de närvarande blott förstodo svenska, andra endast finska, måste alla anföranden öfversättas från det ena till det andra språket, och ordföranden tjänstgjorde därvid som tolk. Alla propositioner och yttranden från ordförandeplatsen meddelades ock på båda språken. Detta gjorde naturligtvis, att förhandlingarna fortskredo dubbelt så långsamt som vid ett möte i Sverige. Också medhanns blott ett diskussionsämne hvardera dagen.
Mötet räknade omkring 40 deltagare, däribland två inspektörer, en seminariedirektor, en seminarielektor och en folkhögskoleföreståndare. Flertalet utgjordes af folkskollärare och lärarinnor, och som mötet hölls i gammal svensk bygd, tycktes de flesta förstå svenska. (Vid skolläraremöten i det inre Finland talas uteslutande finska.)
Oafsedt den omständigheten att förhandlingarna fördes på två språk, skulle man kunnat tro sig förflyttad till ett vanligt svenskt folkskolläraremöte ute på landsbygden eller i en småstad. Öfverläggnings-ämnet var en gammal bekant fråga: .»Är folkskollärarnes ekonomiska ställning tillfredsställande?» Och de åsikter, som härvidlag gjorde sig gällande, öfverensstämde i det stora hela med dem, som framträda inom den svenska lärarekåren.
En folkskollärares löneförmåner ute på finska landsbygden ställa sig sålunda:
egentlig lön från staten............... 800 mark
kofoder eller ersättning af kommunen ................................. 150 »
inskrifningsmedel, omkr............. 50 »
Summa 1,000 mark
Alltså omkring 720 kronor. I olikhet med förhållandena i Sverige är minimilönen för lärarinna lägre än för lärare. Hon åtnjuter i egentlig lön endast 6*00 mark. A tt dessa löneförmåner äro otillräckliga ligger i öppen dag, äfven om hänsyn tages därtill, att lefnadskostnaderna i det inre Finland i allmänhet äro lägre än i Sverige.
Vid senaste landtdag hade petitionerats om löneförbättring. Petitionen hade ej rönt större tillmötesgående. Inom bondeståndet framhöll en talare, att han sett en folkskollärare i frack och hvit halsduk, och då behöfdes sannerligen ej löneförbättring. Resultatet af frågans behandling inom årets landtdag blef, att lärarne tillerkändes 80 och lärarinnorna 60 marks lönetillägg efter fem års tjänstgöring. Allmänt ansågs denna förbättring allt för obetydligt
