Sida 69
VECKOBLAD FÖR bÄRARE, UPPfOSTRARE OCjH SKOLVÄNNER.
N:r 6.
(632.)
STOCKHOLM, 7 FEBRUARI 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,,so, kr., 8/4 år 3 kr., */2 år 2
kr., */4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare:
EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m.
Allrn. tel. 60 00.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm.
Iiösimmnier
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt ä allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspris:
25 öre pr petitrad (= 14 stafVelser), Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2,00 kr,
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Känner Ni
någon lärare, lärarinna eller skolvän, som ännu ej prenumererat på
(Svensk läraretidning,
Sveriges största och mest spridda
skoltidning,
så försumma ej att snarast möjligt visa honom, eller henne tidningen och omtala fördelarna af att för egen räkning hålla sig med densamma.
Svensk Läraretidning kostar endast 3,so kr. för helt år, 2 kr. för halft år och 1,25 kr. för kvartal (postarvodet inberäknadt). - Har medarbetare i alla delar af riket. - Låses af öfver WflOO lärare, lärarinnor, organister, skolråds ordförande m. fi. - Ar allmännaste annonsblad för lediga tjänster vid folk- och småskolan. - Meddelar porträtt af framstående skolmän i regeln minst en gång i månaden.
Vare sig Ni bor i Stockholm eller i landsorten, så prenumerera på närmaste postanstalt!
Pedagogiska guldkorn.
Barn äro som unga apor: det de se, godt som ondt, söka de efterhärma äfven ouppmanade, och härigenom lära de sig snarare efterhärma än förstå. Man uppfattar emellertid lefvande exempel lika väl som skrifna eller berättade, kanske snarare de lefvande, emedan deras verkan är egendomligare och kraftigare. När således rättskaffna föräldrar äro noggranna vårdare af den husliga tukten, när kunniga lärare gifva exempel i goda seder, så är detta ett underbart medel att föra lärjungen till ett dygdigt och anständigt lefverne.
/. A. Comenius.
En undervisningsminister, som samverkar med lärarekåren.
(Efter ett föredrag i Stockholms folkskollärareförening den 3 februari 1894)
I England har året 1893 liksom 1892 varit ett framåtgåendets år, ett år af oaflåtligt, steg för steg fortsatt reformarbete. Orsakerna härtill hafva varit flera, men en torde få anses vara den hufvudsakligaste, nämligen den förtroendefulla samverkan som pågått mellan å ena sidan arbetarne på folkskolans fält, representerade genom sin organisation, Englands allmänna lärareförening, samt å andra sidan skolväsendets högste chef, undervisningsministern Acland.
»För icke sä många år tillbaka - skrifver en engelsk skoltidning - betraktade undervis-ningsdepartementet föreningen med samma känslor som Farao betraktade Moses, medan föreningen i departementet blott såg en vrång-villig och orättvis öfverherre. Nu hysa båda dessa makter, föreningen och departementet, fullt förtroende för hvarandra »
Nämda samverkan började visserligen göra sig gällande redan fore Aclands tillträde till sitt ämbete. Äran af att hafva inledt densamma tillkommer egentligen hans närmaste man, departementssekreteraren (eller som vi efter svenska förhållanden kanske borde öfversatta det: kanslirådet) Keekewich. Denne, som innehaft sin tjänst från 1890, har såsom ledande tanke för sin verksamhet uppställt den grundsatsen, att hvad som skall göras för skolan, det skall göras genom och i samråd med dem, som i egentligaste mening utgöra skolan, d. ä. lärarne. I praxis vill detta naturligtvis säga: med det organ, som ensamt kan uttrycka lärarnes samlade åsikter och önskningar, nämligen Englands allmänna lärareförening.
Så länge den Salisburyska regeringen satt vid makten, kunde emellertid dessa Keekewich's sträfvanden icke fullt göra sig
gällande. Folkskolan är ju till ursprung, syfte och väsende en allt igenom demokratisk inrättning. Någon varmare nitälskan för densamma kan man af en aristokratisk regering väl icke rimligen göra fordran på. Helt annat måste förhållandet blifva, då en reformregering, sådan som den Gladstoneska, kom till styret. Att en folkskolevänlig -tendens skulle göra sig gällande i denna, det visade sig redan däri, att undervisningsväsendets högste chef nu, för första gången sedan Englands första folkskolelag utkom, fick rangen af kabinettsminister, samt att till innehafvare af detta ämbete utsågs Arthur Herbert Dyke Acland.
Hvad som först och främst kännetecknar denne man är hans starkt demokratiska sinnesriktning, hans utpräglade sympati för den stora massan af folket. Ur detta sinnelag hafva ock hans regeringsåtgärder härflutit. På grund häraf har han ofta varit föremål för motpartiets anfall. Att han hållit strängt på de fordringar i hygieniskt och pedagogiskt afseende, som blifvit stadgade för att skolor skola erhålla statsbidrag, har varit en försvårande omständighet och högeligen misshagat de kyrkosamfund, som gärna mottaga dylika bidrag men icke så gärna uppfylla nämda fordringar. Särskildt från deras sida har Acland därför varit ett föremål för de mest mångskiftande ohöflighe-ter såväl i tal som skrift. Såsom prof på de vältalighotsblomster, hvarmed han från den sidan blifvit öfverhöljd, må nämnas: »Demagog», »Despot», »Tyrann», »Bengalisk tiger» o. s. v.
Utan att bry sig härom har Acland med orubblig ihärdighet fortsatt sin sträfvan. Detta så mycket hellre som missbelåtenheten från den sidan blifvit mer än uppvägd af den sympati, som han ständigt haft att påräkna från folkupplysningens vänner och särskildt från lärarekåren och lärareföreningen.
