Sida 587
VECKOBLAD FÖR, bÄRARE, UPPfOSTRARE OCJH SKOLVÄNNER.
N:r 46. (072.)
STOCKHOLM, 14 NOVEMBER 1894.
13:e årg.
Prenumerationspris:
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., */2 år 2
kr., J/4 år 1,25 kr. (postarvodet
inberäknadt).
Prenumerationen sker
såväl i landsorten som i Stockholm
å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset
från Drottninggatan), l tr.
Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress:
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11 f m. Allm. tel 60 OO.
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm,
Lösnummer
ä 10 öre säljas å tidningens byrå samt å ailrn tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid:
hvarje onsdags förmiddag.
An nonspriss
25 öre pr petitrad (= 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons l kr , dödsannons 2, so kr.
Annons bor vara inlämnad
senast måndag kl. 6 e. m. för att
inkomma i veckans nummer.
Lärarekärens rättsliga ställning
xj AJ
i Vårt land,
Upprepade tilldragelser under senare tiden hafva fäst uppmärksamheten på frågan om lärarekårens rättsliga ställning. Den rådande osäkerheten och de ej sällan mot hvarandra stridande tolkningarna af för lärarekåren gällande i och för sig både otydliga och sväfvande stadganden föranledde anordnarne af Lunds stifts allmänna folkskolläraremöte i Landskrona under nästlidna sommar att upptaga denna fråga å mötesprogrammet. Diskussionen inleddes af folkskolläraren J, Franzén i Lund med ett anförande af följande lydelse:
Det är ingalunda med gladt mod jag går att behandla det föreliggande ämnet. För egen del finner jag det vida angenämare att dryfta frågor, som direkt röra undervisning och uppfostran, och jag är viss om, att hvarje lärare och lärarinna känner det på samma sätt. Kastar man en blick på läraremötena i vårt land under den gångna tiden, finner man också genast, att den ojämförligt största delen af dessa mötens Öfverläggningsämnen varit af rent pedagogisk natur. Detta förhållande är ett ojäfaktigt vittnesbörd därom, att lärarekåren intet högre önskar än att i fred och rö få arbeta på sin egen och den svenska folkskolans utveckling.
På senare tid hafva dock flera tilldragelser timat, som i hög grad varit ägnade att nedstämma det glada mod, med hvilket Sveriges lärare och lärarinnor i allmänhet gått till sin gärning, tilldragelser, som helt säkert kommit de flesta af oss att inse, huru föga tryggad vår ställning är, vi må fylla vårt kall huru samvetsgrant som helst. Under sådana omständigheter blir det nödvändigt att vi taga i öfvervägande, hurudan vår rättsliga ställning i själfva verket
är, huru obehaglig en sådan undersökning än kan förefalla.
Tvifvelsutan finnas utom vår kår de, som i detta ämnes uppställande på ett mötesprogram ingenting annat se än en yttring af ett tillfälligt missnöje och ett bevis på vår oförmåga att underordna oss bestående förhållanden. Dem skulle'jag gärna vilja erinra därom, att icke allt missnöje är af ondo, öfth så skulle jag vilja ödmjukt bedja dem att icke fälla hårda domar öfver våra bevekelsegrunder, ty dessa kunna ju vara goda.
Sant är, att ämnet närmast rör lärarens och lärarinnans person och kan vid första påseendet förefalla ganska egoistiskt, men ingen torde neka, att just lärarens person är det förnämsta i skolan, och att det har en omätlig betydelse för hans uppfostrareverksamhet, om han får £>å till denna med trygghet, och lugn, eller om han måste förrätta densamma under en känsla af ängslan och förstämning. Men om de lagar, inom hvilkas skrankor vi hafva att utföra vår gärning, äro sådana, att de icke erbjuda oss nödig trygghet, för att vi skola kunna göra vårt arbete med fröjd, utan i stället verka tryckande och hämmande på detta arbete, så torde det vara för oss en bjudande plikt att söka åstadkom«ma behöfliga ändringar i dessa lagar, så att äfven de komma att fylla det ändamål, för hvilket de äro till. Och det duger icke att bjuda vårt samvete på den lama ursäkten, att vår kraft är för ringa till att uträtta något, ty så mycket åtminstone kunna vi göra, att vi säga högt och ärligt ut, hvari felen enligt vår mening bestå, och hvarigenom de kunna afhjälpas. Hvarje hederlig man skall respektera vårt ärliga ord, äfven om det icke lyckas oss att öfvertyga honom. Väl är det sant, att utom vår kår finnas många förträffliga personer, som vilja folkskolans väl, men vi skola icke vänta, och vi kunna icke vänta,
att dessa skola taga initiativet till afhjäl-pande af de missförhållanden, som gälla lärarens rättsliga ställning, ty de känna dem icke och framför allt, de känna icke trycket af dem. Låtom oss alltså utan fruktan och vår plikt likmätigt kasta en blick på vår rättsliga ställning!
Men först en anmärkning till förekommande af missförstånd. Då jag kommer att tala om skolstadga och reglemente m. m., nödgas jag också att tala om de myndigheter, hvilka hafva att tillämpa dessa, d. v. s. skolråd m. fl. Jag vill då på förhand uttryckligen hafva betonat, att när jag kommer att nämna om skolråd, som handla illa mot sina lärare, så har jag icke därmed sagt, att alla skolråd i vårt land så göra; icke heller och minst af allt vill jag hafva sagt, att jag själf har att beklaga mig öfver skolrådet i den församling, där jag har min verksamhet. Tvärtom hafva vi glädjen att där äga ett skolråd, som ådagalägger stoVt nit om folkskolan och synnerlig ömhet om lärarepersonalens väl. Men just på grund af detta lyckliga förhållande har jag ansett mig vara dess mer oförhindrad att här framlägga ämnet.
#
Vända vi oss då först till våra skyldigheter, så finna vi dessa angifna i skolsladgans § 29, där de framställas i fem punkter. Enligt dessa har läraren:
1) att i allt sitt förhållande gifva sina lärjungar ett godt föredöme samt med flit och trohet fullgöra sina åligganden;
2) att på ett visst sätt, som där närmare beskrifves, meddela underwisning \
3) att vaka öfver lärjungarnes seder och uppförande ;
4) att vårda skolans undervisningsmateriel, samt
5) att för öfrigt ställa sig till noggrann efterrättelse, hvad honom enligt folkskolestadgan och det för skolan gällande reglemente åligger samt hvad skolrådet med hänsyn till hans befattning honom lagligen föreskrifver.
