Svensk Läraretidning: 1894

N:r 15

SVENSK LÄRARETIDNING.

183

då ännu icke voro fullt eniga om själfva grundorsaken till inspektionens brister samt om hufvudmedlet för dessa bristers afhjäl-pande.

I ett betänkande vid följande års riksdag förklarar ock statsutskottet själft anledningen till att förslaget föll »icke hafva varit, att inom riksdagen den åsikten var förhärskande, att den nuvarande folkskoleinspektionen vore fullt tillfredsställande, utan torde snarare kunna sökas däri, att meningarna voro delade angående lämpligaste sättet för det åsyftade målets vinnande».

Den nuvarande inspektionens brister framhållna af chefen för ecklesiastikdepartementet.

Ar 1891 hade frågan fortskridit så långt, att regeringen ansåg sig böra framlägga förslag till reformer i folkskoleinspektionen.

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet framhöll i sitt yttrande till statsrådsprotokollet för den 12 januari 1891 den nuvarande folkskoleinspektionens brister. Att till inspektörer utsäges personer, som uteslutande ägnade sina krafter åt detta kall, och i följd häraf inspektörernas antal inskränktes, vore det mål, mot hvilket man måste sträfva. Intill dess reformen mera allmänt kunde genomföras, måste man i alla händelser fordra, »att de personer, som förena inspektionsuppdraget med annan tjänstebefattning, förpliktas att utsträcka sin inspektionsverksamhet till vissa längre sammanhängande perioder af året och, där så pröfvas nödvändigt, hålla vikarie för den ordinarie tjänstens bestridande».

»Jämväl i andra hänseenden än det nu angifna - fortsätter statsrådet - lämnar inspektionen rum för anmärkningar, för hvilkas undanrödjande åtgärder böra ju förr desto hellre vidtagas. De ekonomiska och yttre organisatoriska förhållandena, som förr och med rätta togo uppmärksamheten i synnerligen stort anspråk, hafva med folkskolans kraftiga utveckling under de senaste årtiondena trädt mera i bakgrunden och lämnat rum för ett högre och väsentligare intresse. Behof af lokaler och materiel äro nu, åtminstone i allmänhet, på ett ganska tillfredsställande sätt efter vårt lands tillgångar tillgodosedda, och därför gäller det numera för inspektionen att mera rikta sig åt skolans inre förhållanden och att för att utveckla och förbättra dessa, söka med noggrann kännedom om de grundsatser, som därvid böra följas, arbeta på väc kandet af såväl lärarnes som skolrådens och skolrådsordförandenas intresse för dessa grundsatsers tillämpning, hvarvid skolråden och deras ordförande vida mera än hittills böra verka såsom förmedlingslänkar mellan inspektionen och skolan. Att den nuvarande inspektionen i afseende å utförandet af dessa uppgifter lämnar åtskilligt öfrigt att Önska, kan ej bestridas.

I ett särskildt hänseende gör sig bristen på nödig kontroll på ett påfallande sätt märkbar, nämligen i fråga om folkskoleinspektörernas resor, hvilka ej sällan företagas planlöst och därigenom medföra mindre gagn men större kostnad än som vederbör.»

Än skarpare bröt chefen för ecklesiastikdepartementet stafven öfver det nuvarande inspektionssystemet under debatten i andra kammaren den 23 april 1891. Han yttrade då bland annat följande, som vid en utredning af de föreliggande motionerna förtjänar beaktas:

»Det har länge försports missnöje med den nuvarande inspektionen, och år efter år hafva statsrevisorerna gjort anmärkningar mot densamma i afseende på reseräkningarna. Men under tiden har det ingalunda varit för mig obekant, dock, jag beklagar det, mest genom korrespondens, att inspektörer funnits, hvilka icke fullgjort sitt kall med tillräcklig insikt och noggrannhet. Att så varit förhållandet på många ställen, har jag äfven hört af flera enskilda personer i denna kammare, och offentligen har detta nämts i dag.

Det säger sig själft, att med en sådan kår af folkskoleinspektörer, som nu finnes, kan man icke begära utaf alla dessa, som hafva åligganden af större vikt att fullgöra, att de skulle besitta hela den pedagogiska insikt, som är erforderlig för att öfvervara och rätta en folkskollärare, som gjorde misstag. Sådana fall hafva också inträffat, då en inspektör har rättat en folkskollärare, just där denne handlat fullt rätt. En annan tid har därefter kommit en annan, inspektör, som i ett liknande fall sagt alldeles motsatsen mot sin företrädare och gifvit läraren rätt. Huru skall man kunna vänta, att med den utveckling i pedagogiskt afseende, som tillkommit folkskollärarne vid seminarierna, inspektörer, tagna dels bland prästerskapet och dels bland andra med tjänst försedda personer, skola hafva full och noggrann kännedom om just de regler och det pedagogiska tarf, som måste enligt seminariernas undervisning hafva inhämtats för att på ett rätt sätt kunna fungera som folkskollärare?

Ju mer inspektörernas antal ökas, desto mindre säkerhet måtte det väl också finnas för, att hvar och en af dem skall vara vuxen sitt kall. Skola dessa fortfarande tagas hvarifrån man bäst kan, dels från prästerskapet, som blott kan ägna en ringa tid åt förrättandet af inspektionerna, och dels från seminarierna och skolorna, af personer, som förr eller senare måste gå tillbaka till sina kall, så har man allt skäl att frukta, att inspektionen, som till en början fullgjorde sitt åliggande förträffligt, så länge det egentligen var fråga om att tillse, det alla yttre behof för folkskolan blefvo tillgodosedda, nu icke skulle kunna åstadkomma det väsentligaste, hvilket är att tillse, det folkskolans barn verkligen på bästa sätt blifva undervisade - och detta måtte väl vara det högsta målet.

Man har sagt, att detta skulle åstadkomma större kostnader, och man har gjort upp kalkyler för att bevisa detta. Jag kan icke förstå detta, ty få vi personer, som helt och hållet ägna sig åt denna befattning, så är det gifvet, att deras distrikt måste blifva större. Vi hafva redan två personer, som hafva så stora distrikt, att hvartdera nästan omfattar ett län. Vi hafva ett sådant i Skara och ett i Göteborgs stift. Dessa personer hinna med sina göromål på den grund, att de fått tjänstledighet och därför helt och hållet kunna ägna sig åt inspektionerna. Om nu flera mindre distrikt samman-slogos, är anledning att antaga, det vi skulle kunna nedsätta de nuvarande inspektörernas antal till hälften; och i så fall borde också reseräkningarna ställa sig därefter och likaså dagtraktamentena. Utgifterna måste på detta vis sjunka, och jag trodde icke, att riksdagen kunde hafva något särskildt däremot.

Man har sagt, att de stora reseräkningarna skulle bero på, att de nuvarande inspektörerna hafva så mycket att göra med andra tjänsteåligganden, att de behöfva resa fram och tillbaka planlöst. Detta är sant; men det är icke fulla sanningen. Den måste sökas i denna idkeliga och oförståndiga inspektion, som mångenstädes skett, då inspektören reser utan egentligt ärende, då han till och med har så litet reda på sig, att han kommit på inspektionen, då skolan redan slutat, men reseräkningen - den uteblifver ändock icke. Det är helt visst detta oförståndiga och idkeliga inspekterande, som framför allt vållat större delen af den höga siffra, till hvilken reseräkningarna gått. Det är härpå man bör fästa uppmärksamhet.»

En genomgripande omdaning af det hittills följda inspektionssystemet vore alltså nödvändig. En dylik omdaning ansågs emellertid lämpligast kunna ske genom tillsättandet af en ny tjänsteman, en s. k. »öfverinspektör», åt hvilken utarbetandet af planen för omorganisationen samt genomförandet däraf kunde uppdragas.

Förslaget om en sådan »öfverinspektör» godkändes af första kammaren men förkastades af den andra. Anledningen till afslaget var hufvudsakligen den, att man ansåg inrättandet af en dylik befattning snarare vara ägnadt att fastlåsa det nuvarande, från alla håll utdömda inspektionssystemet än att lämna vägen öppen för en verklig reform, en reform sådan som chefen för ecklesiastikdepartementet själf ansett vara önsklig, nämligen inspektionens öfverlåtande åt ett mindre antal fackmän, som uteslutande ägna sig åt sitt kall. Efter genomförandet af en dylik reform blefve, menade man, en »Öfverinspektör» antagligen öfverflödig.

Lärarekårens ställning till frågan.

De åsikter rörande folkskoleinspektionens reform, som 1891 med sådan klarhet och skärpa förfäktades af chefen för ecklesiastikdepartementet, öfverensstämma fullständigt med dem, som många gånger blifvit framställda af folkskolans egna män, då detta ämne bland dem varit under diskussion. Senast gjordes af det elfte allmänna svenska folkskolläraremötet i Göteborg 1893, med stor enstämmighet ett uttalande i samma riktning, hvari yrkades,

att inspektionen icke, såsom nu i allmänhet är förhållandet, bör handhafvas som en bisyssla vid sidan om mera kräfvande utan af personer, som göra den till sin lifsuppgift, och hvilka för detta ändamål erhålla en tillräcklig lön, samt

att till inspektörer böra utses personer med erfarenhet, förvärfvad genom praktisk verksamhet på folkskolans fält.

Granskning af motionärernas yrkanden.

Inom riksdagen har sedan 1891 frågan j om reformer i folkskoleinspektionen fått hvila till innevarande år, då den upptagits af icke mindre än tre motionärer.

Vid en granskning af de tre föreliggande motionerna finner man genast, att de gå väsentligen i en och samma riktning. Alla framhålla de såsom det rådande systemets hufvudlyten inspektionens karaktär af bisyssla samt de flesta inspektörernas brist på pedagogisk kompetens såväl i teoretiskt som i praktiskt afseende. I öfverensstämmelse härmed gifva de ock alla anvisning på ett och samma botemedel: inspektionens förvandling till ett uppdrag, som kräfver sin man för sig, och som fordrar full kompetens af de personer, åt hvilka det anförtros.

Väsentligaste skiljaktigheten hos de tre motionerna ligger egentligen endast i själfva formuleringen af de yrkanden, i hvilka de utmynna.

Hr Nils Nilsson yrkar, att »till folkskoleinspektörer icke må utses personer, som innehafva prästerliga befattningar». Något skäl för att utesluta en viss kategori från inspektionsuppdrag kan emellertid utskot-