Sida 353
1894-07-11
N:r 28
SVENSK LiEAEETIDNING.
351
saken om hand och statuerade ett så eftertryckligt exempel, att lärare och lärarinnor dädanefter sluppe att behandlas såsom fågelfria nådehjon.
Lika mycket betviflar jag ock,, att en underrätt där skulle tillåta sig uttalandet af obevisade och obevisliga åsikter rörande lärarinnas eller lärares förmenta delaktighet i en olyckshändelse. Lärareföreningen skulle nog innan dess gifvit saken en helt annan vändning. Åtminstone i England skulle den, föreställer jag mig, fått domstolen att i första hand låta undersöka hvad kommunens makthafvande gjort för eldsolyckas förebyggande. Befunnes det då, att byggnadssätt, byggnadsmaterialier, räddningsmedel e. d. icke varit fullt betryggande, så skulle den säkerligen icke slätat öfver med hartassen härmed för att i stället offentligen stämpla den stackars lärarinnan och läraren såsom syndabockarna. Men i Sverige går sådant för sig, utan att de sålunda stämplades kamrater finna sig kunna göra det minsta därvid.
I en af min hemorts tidningar läste jag nyligen en redogörelse för det sätt, hvarpå vårt l?*ns största krets behandlat frågan om rättshjälp för föreningsmedlemmar. Inledaren och alla talare utom en enda voro anställda i en stad, där lärarepersonalen har det jämförelsevis utmärkt bra. Naturligtvis funno de därför, att den ifrågasatta rättshjälpen var alldeles obehöflig. Så här lät det:
Visserligen inträffade icke sällan trakasserier mellan å ena sidan lärare, å andra sidan föräldrar, församlingar och skolråd. Men genom god vilja hos läraren kunde dessa tvister i de flesta fall biläggas. lakttoge läraren samvetsgrant sina plikter, så hade han mycket litet att frukta från vare sig ena eller andra hållet; och han kunde ingalunda sägas uppgifva sin själfständighet därmed, att han så mycket som möjligt vore sökte hafva frid med alla människor.
Och vidare:
Hos oss, med våra koncisa lagar, vår utmärkta domarekår och våra stadgade rättsförhållanden i allmänhet vore rättvisan jämförelsevis lätt att nå, och det hände ju ytterst sällan, att orättvisa domar fälldes.
Sådant låter något - nota bene för dem som gå och inbilla sig, att de aldrig kunna få göra bekantskap med våldsver-kares knölpåkar, aldrig kunna få se sin hustru knuffad och okvädad af råa drum-lar, aldrig kunna riskera att se sin klass i lifsfara och att därunder förlora minsta grand af sin lugna besinning. För dem går det lätt att säga, att om lärare och lärarinnor blott samvetsgrant iakttaga alla sina plikter och söka hafva frid med alla människor, så hafva de i det stora hela ingenting att frukta.
Dylikt tal må vara upphöjdt. För mig, hr redaktör, är det så upphöjdt, att det tyckes mig sväfva i luften utan minsta fotfäste på verklighetens knaggliga mark. Den, som själf ej det minsta vet hvar skon klämmer, borde helst icke tala om skoskaf.
Ett synnerligen betecknande drag vid nu omnämda kretsmöte var, att en enda landt-skolmästare talade, och att han var den ende, som talade för saken. Han var ock
den ende, som kom med fakta, ty han framdrog, heter det, exempel på att en lärare fått lida orätt i en tvist med församlingen på grund af bristande juridiska insikter.
Af centralstyrelsens årsskrift finner jag, att dess medlemmar icke tyckas vara synnerligen ifriga att få den ifrågasatta rättshjälpen till stånd utan snarare iakttaga en viss reserverad hållning. Jag vill ingalunda klandra detta, ty jag inser nog, att centralstyrelsen redan nu har mycket att bestyra om, att dess arbete är allt annat än tacksamt, och att mängden af dess göromål skulle ansenligt växa, ifall tillfälle till rättshjälp skulle komma att anordnas. Jag undrar därför ingalunda på, att den liksom drar sig för besväret.
Däremot måste jag bekänna, att det skulle högeligen förvåna mig, om kretsarna på landsbygden skulle i någon större mängd låta locka sig af det fagra tal, som utgått från åtskilliga med förhållandena obekanta stadslärare. I de större städerna är ju kåren alltid en samlad makt, som ingifver en viss respekt. Men i många aflägsna landsorter står det icke så väl till, åtminstone ej för lärarinnorna.
Beklagligt skulle det efter min mening vara, om solidaritetskänslan bland oss ännu skulle vara så svag, att vi kunde läsa sådana notiser som de i senaste numret af Läraretidningen anförda, utan att vi ryckte upp oss ur vår slöa dvala och såge oss om efter botemedel. Så tycker åtminstone Östgöte,
som själf aldrig varit ute för eller anlitat rättvisan.
Dödsfall.
J. G. af Geijersstam t- Ytterligare en seminarielärare har gått bort. I senaste folkskoleinspektörsmötet deltog seminarierektorn af Geijersstam. Ena dagen var han dock af sjukdom hindrad närvara, och under de öfriga mötesdagarna såg han matt och medtagen ut. Efter hemkomsten från mötet insjuknade han på allvar, och underrättelse ingår nu från Kalmar, att han aflidit därstädes sistlidne lördag i en ålder af 63 år.
Johan Gustaf af Geijersstam var född i Kils socken i Nerke den 17 juli 1831. Fadern var brukspatron. Efter skolstudier i Örebro och vid Uppsala lyceum blef han 1848 student i Uppsala och aflade där 1853 filosofie kandidatexamen samt promoverades följande år efter att hafva försvarat afhandlingen »Om orsakerna till Karl X Gustafs infall i Danmark i aug. 1658» till filosofie doktor. Åren 1855- 56 genomgick af Geijersstam Falu bergsskola samt ägnade sig därefter från 1857 åt bruksrörelse, först å Jönsarbo i Västmanland och därefter å Nedra Haddebo bruk i Nerke.
År 1869 lämnade han emellertid affärs-lifvet och inträdde på lärarebanan. Sistnämda år förordnades han till landstingets folkskoleinstruktör i Östergötlands län och tillika till föreståndare för Linköpings små-
skollärarinneseminarium. På dessa platser verkade G. till 1875, då han utnämdes till rektor vid det då nyinrättade folkskollä-rarinneseminariet i Falun. Två år senare blef han rektor vid enahanda läroanstalt i Kalmar, hvilken tjänst han tillträdde 1878. Sedan 1879 var han tillika folkskoleinspektör inom Kalmar stift.
År 1876 företog G. med statsunderstöd en resa i pedagogiskt ändamål till Tyskland och Schweiz.
Rektor af Geijersstam var en duglig och samvetsgrann lärare samt som enskild person allmänt afhållen. Han sörjes närmast af maka, tre söner (äldste sonen är den bekante skriftställaren Gust. af Geijerstam) samt två döttrar.
Pensionsbref,
utfärdade under juni månad.
Folkskollärarnes pensionsinrättning.
1.681. G. Ternblom, Ekeberga, Kron.
363 kr., fr. l juli 1894
1.682. K. M. Kindqoist, Hycklinge, Östg.
525 kr., fr. l juli 1894
1.683. G. Hellstrand, Siene, Älfsb.
525 kr., fr. l juli 1894
1.684. J. V. Mårtensson, Lau, Gotl.
515 kr., fr. l juli 1894
1.685. L.. F. Djurström, Lungsund, Vrml.
525 kr., fr. l juli 1894.
1.686. A, B. Tesche, Kungsholms förs-.g, Sthm.
600 kr., fr. l juli 1894
Folkskollärarnes änke- och pupillkassa.
586. P. M. Palms änka o. l barn, Löt, Kalm.
180 kr., fr. l maj 1894
587. 5. Roos änka, Bromö, Skbg.
80 kr., fr. l maj 1894.
588. A. Svenssons änka o. 2 barn, Malmö.
300 kr., fr. l maj 1894.
589. A. Lagergrens dotter Ida, Söfde, Mim.
60 kr., fr. l juli 1894 (enligt § 13).
Understödsbref,
utfärdade under juni månad.
Småskollärarnes ålderdomsunderstödsanstalt.
77. Anna K. Gustafsson, Garpenberg, Kpbg.
70 kr., fr. l juli 1893.
78. August Jonsson Hultgren, Nysund, Vrml.
140 kr., fr. l juli 1894.
79. Karl A. Johansson, Barkeryd, Jönk.
150 kr., fr. l jan. 1894
80. Kristina Johansd. Sir andh, Bottnaryd, Jönk.
150 kr., fr. l jan. 1894.
81. Johanna Andersson, Vartofta- Åsaka, Skbg.
75 kr., fr. l maj 1894.
82. Augusta Andersson, Långaryd, Jönk.
110 kr., fr. l mars 1894.
83. Brita Bengtsdotter, Färgaryd, Jönk.
140 kr., fr. l mars 1894
84. Karolina D. S. Ennes, Hjo stad.
100 kr., fr. l juli 1894,
Breflåda.
(Meddelanden och förfrågningar i bref och å brefkort,
som icke äro undertecknade ined afsäudarens namn och
adress, lämnas utan afseende.)
Sixten. 1) Intet stadgande eller prejudikat. Bäst att träffa öfverenskommelse med efterträdaren. 2) Han kan återkalla sin ansökan.
G. V. H-. 1) Skolrådet till- och afsätter småskollärarinna. Skolrådet kan alltså låta gift småskollärarinna fortfarande behålla sin tjänst 2) Intet bestämdt prejudikat härom.
Frågvis. 1) Läraren borde hafva sina ferier okränkta, därest ej skolans inställande varit beroende af honom. 2) och 3) Ja, om skolrådet sådant fordrar.
Nore. Åtminstone icke den del, som användes för skolsalens uppvärmning.
Källa: Project Runeberg ·