Svensk Läraretidning: 1894

N:r 33

SVENSK LÄKAEETIDNING.

409

visserligen i någon mån om obelänksamhet men sannerligen icke om ett lif i lättja. Den goda verksamhet, som inledarinnan utöfvade och för hvilken hon förtjänade all tacksamhet, borde hon icke söka stödja genom beskyllningar, hvilkas orättvisa hon skulle inse, i fall hon loge närmare kännedom om vår tids arbetarebefolkning och sökte sätta sig in i dess lif.

Såsom vi förut nämt (Sv. Ltg n:r 31) slutade den intressanta debatten därmed, att mötet antog det af hr Berg framlagda förslaget till uttalande.

Stiftsskolmötet i Landskrona.

Lunds stifts 25:e folkskolläraremöte hölls i Landskrona den 7-9 d:s och var besökt af öfver 500 deltagare. Mötet började med en inledningspredikan i stadens kyrka af hofpredikanten E. Olbers, hvilken äfven i egenskap af bestyreisens ordförande öppnade mötet i det för ändamålet upplåtna, med flaggor och grönt rikt dekorerade exercishuset. Till mötets ordförande valdes hofpredikanten E. Olbers, till vice ordförande den gamle skolveteranen Sv. Rosenberg i Ö. Ljungby, skolläraren N. Lundahl i Lund och folkskoleinspektören O. P. Segerberg i Lund. Till sekreterare utsågs förste läraren N. J. Andersson i Landskrona med skollärarne N. Sjögren, O. Välden och P. L. Johansson i Landskrona samt F. Landen i Vadensjö som biträden. Sedan beslut fattats, att inledningspredikan skulle befordras till trycket och ett hälsningstelegram till konungen aflåtits, började enligt programmet de egentliga förhandlingarna. Följande diskussionsämnen behandlades:

1. Huru skall ungdomen lämpligen uppfostras till medborgerlig anda och medborgerlig plikt? Inledare var hr O. Välden i Landskrona. Det vore ej nog därmed, att lärjungarna i skolan finge lära sig läsa och skrifva, de skulle ock läras att rätt fatta sin medborgerliga plikt. För sådant ändamål borde meddelas kunskap om det allmännaste af grundlag, kommunallag och strafflag. Detta kunde ske i samband med andra undervisningsämnen, t. ex. historia och geografi. Genom historien och poesien, genom skildringen af fäderneslandets stora minnen och genom firandet af historiska minnesfester väcktes och lifvades fosterlandskärleken, som är den viktigaste grunden för all sann medborgaredygd.

Under den följande korta diskussionen framhöll hr L. O. Broomé den allmänt rådande likgiltigheten för kommunala angelägenheter och huru det vore af nöden att bekämpa den egoism, som härtill vore orsaken. Pastor Lobin däremot ansåg, att försiktighet vore af nöden och ville därför uttala ett varningens ord. Man kunde så lätt genom meddelandet af lagkunskap hos barnen väcka misstroende till gällande lagar och författningar, och då vore undervisningen skadlig.

2. Folkskollärarekårens rättsliga ställning i vårt land. Hr J. Franzén i Lund höll ett med exempel belyst inledningsföredrag,

hvari han ådagalade, att skäl fanns för ämnets upptagande på mötesprogrammet. En lärares skyldigheter äro angifna i folkskolestadgans 29 §. I dess mom. 5 åläg-ges läraren »att ställa sig till noggrann efterrättelse, hvad honom enligt stadgan och reglementet åligger samt hvad skolrådet med hänsyn till hans befattning honom lagligen föreskrifver». Ett sådant stadgande kan blifva för läraren i högsta grad ödesdigert, emedan här ålägges honom först lydnad för gällande reglemente, hvars föreskrifter, oaktadt det är af inspektör och domkapitel antaget, kunna vara i hög grad opedagogiska. Talande exempel anföpdes, Vidare innehåller samma moment befallning att lyda, »hvad skolrådet nnred hänsyn till lärarens befattning honom lagligen föreskrifver». Här gifves skolrådet en stor makt öfver läraren. Likväl begagnar sig månget skolråd af sin lagstiftningsrätt vid upprättandet af reglementet till att ytterligare utsträcka sin myndighet öfver läraren. I oändlighet kan ett skolråd gifva föreskrifter, i de minsta småsaker beträffande undervisning och uppfostran bestämma, ja till och med inkräkta på lärarens personliga frihet. Genom minutiösa stadganden kan ett skolråd sålunda binda en lärare till händer och fötter, och likväl talas så vackert om lärarens glädje i skolan.

En lärares skyldigheter äro sålunda obegränsade, men däremot äro hans rättigheter så mycket mera begränsade och i vissa fall obestämda. Så är t. ex. fallet i afseende på tjänlig bostad, förflyttningar och tjänstgöringsbetyg, i hvilket senare fall läraren är fullkomligt rättslös, enär ett skolråd kan utfärda hurudant betyg det behagar, alltså äfven ett orättfärdigt, utan att det i senare fallet är möjligt vinna rättelse. Med afseende på disciplinära åtgärder enligt skolstadgans § 32 kan lärarens beroende ställning till skolrådet i vissa fall blifva outhärdlig, ty det behöfves ej mera, än att läraren pekar på missförhållanden inom skolan, så ådagalägger han ett sådant uppförande, att varning och afsättning kunna blifva följden.

Angående rättegångsproceduren, så ställer den sig i högsta grad ogynnsam för läraren. »Ingen må dömas ohörd» har hittills varit en stående regel vid alla rättstvister. Sedan den 20 okt. 1893 synes dock sagda regel böra lyda: »Ingen må dömas ohörd utom Sveriges folkskollärare.» Exempel anfördes. (Se denna tidning n:r 45 år 1893!) Till sist besvarade inledaren frågan: Hvilka åtgärder böra vidtagas? Lärarens skyldigheter böra vara begränsade och angifvas i skolstadga och reglemente. Punkten: »hvad skolrådet finner skäligt föreskrifva», bör utgå. Öfver förslag till reglemente bör läraren afgifva yttrande till domkapitlet i likhet med folkskoleinspektören. Ingen lärare må kunna varnas eller afsättas utan att hafva blifvit af skolrådet hörd. Straffgraderna borde såsom för åtskilliga andra tjänstemän vara tre: varning, suspension och afsättning.

Folkskoleinspektören O. P. Segerberg ville mot inledarens föredrag inlägga en kraftig pro-

test och ansåg, att det ej vore så illa be-ställdt, som talaren genom sina exempel framhållit. Han hoppades, att folkskollärarekåren ej for sin del begärde en särskild undantagslag. Han hade aldrig^under sin inspektörstid gjort några erfarenheter af det slag inledaren anfört utan tvärtom funnit det bästa förhällande rådande mellan lärare och skolråd.

Hr Frostensson instämde med inledaren och framhöll ännu kraftigare, hurusom lärarne i de undangömda vrårna på landsbygden ledo svårt af skolrådens härsklystnad, emedan de ej där såsom i städerna hade hjälp af tidningspressen. Man begär ej en undantagslag, utan man vill blifva kvitt den undantagslag, som nu finnes för läraren, och få en verklig lag. Erinrade om kyrkomötets beslut angående folkskollärarinnorna.

Hr Rosenberg hyste vördnad för k. m:ts nådiga folkskolestadga; den borde ej klandras, i synnerhet som mötet samma dag afsändt hyllningstelegram till konungen.

Hr Fransen bemötte både Segerbergs och Rosenbergs yttranden.

Adjunkten Pålsson från Malmö framhöll vikten af detta ämne, och ansåg det för lärarne nödvändigt alt söka åstadkomma ett afhjälpande af bristerna i deras rättsliga ställning.

Hr Lundahl påpekade, att lärarne ej hade andra tillfällen än mötena i och för diskussion af sina angelägenheter, hvarföre det ej borde förvåna någon, att denna fråga väckts till lif.

Följande af inledaren framställda resolutionsförslag blef nästan enhälligt antaget:

Då en folkskollärares eller lärarinnas skyl-, digheter under nuvarande förhållanden äro obegränsade, medan deras rättigheter i vissa afseenden äro obestämda, och då rättegångsproceduren icke lämnar nödiga garantier för att en lärare eller lärarinna skall vederfaras full rättvisa, vill Lunds siifts 25:e allmänna folkskolläraremöte uttala sitt allvarliga bekymmer öfver lärarekårens osäkra rättsliga ställning och sin vissa öfvertygelse, att detta förhållande, om det kommer alt fortvara, skall medföra för skolan och hela vårt land vådliga, ännu oberäkneliga följder.

3. Om uppsatsskrifningen i folkskolan inleddes af hr A7. Krok i Helsingborg. Efter en kort diskussion antogs följande af inledaren föreslagna resolution:

1. Uppsatsskrifningen hör ej begynna förr än i folkskolans tredje årsklass, då barnen fått tämligen god färdighet i väl- och rättskrifning, kännedom om det viktigaste i sats- och formläran samt förmåga att muntligt redogöra för hvad de läst.

2. Uppsatsernas innehåll bör falla inom området för barnens föreställningskrets och an-slula sig till undervisningen i öfriga ämnen.

3. Läraren hör alltid omsorgsfullt förbereda innehållet. Vid de första uppsatserna förbereder han äfven formen väl, hvarefter han steg för sleg mindre noggrant förbereder den, tills barnen slutligen själfva få gifva form åt ett innehåll.

4. Huru bör man i folkskolan bedrifva den lagstadgade undervisningen om rusdryckernas skadlighet? Frågan inleddes af hr L. Q. Broomé, och i diskussionen deltogo hrr S. O. Kellin och N. Frostensson. Mötet antog inledarens förslag till utalande, så lydande:

Då rusdrycksbruket icke blott innebär en ständig hotelse mot samhällets bestånd och utveckling utan ock mer än någon annan af sällskapslifvets frestelser är ägnadt att förkväfva de goda frön, som skolan nedlagt i barnets själ, och -dessutom såsom en afode förnämsta orsakerna till oordentlig skolgång ställer sig hindrande i vägen för ett godt skolarbete, vill mötet såsom sin åsikt uttala, att det är lärarens skyldighet att genom lära och lefverne motverka detta bruk, och bör han sålunda i full öfverensstämmelse med regeringens