Svensk Läraretidning: 1894

584

SVENSK IÄRARETIDNING.

N:r 46

kan begå värre misstag än så. Några lärare utfärdade för kort tid sedan en skrift, i hvilken det hette, att vissa omständigheter »såsom genom en tyst öfverenskommelse framtvingat en viss praxis». Huru tron I, att skolrådet uppfattade dessa ord? Jo, skolrådet yttrar: »Lärarne säga sig hafva ingått en tyst öfverenskommelse» att handla så och så. Och detta påstående gör skolrådet inför ett domkapitel, hvars medlemmar dock själfva kunna läsa innantill. Om ett skolråd kan så förvrida ett skrifvet uttalande, hvad kan det icke då göra med ett muntligt, som icke åhö-res af ojäfviga vittnen? Men för detta, som skolrådet tror, att läraren sagt, kan han varnas. Nåväl, så kan läraren klaga hos domkapitlet och k. m:t. Visserligen. Men skolrådets protokoll är ett officiellt aktstycke, och skolrådets ordförande intygar, att protokollet är riktigt.

Vi ha nyligen sett, huru ett skolråd helt .öppet tillstår, att det »icke brytt sig om» att taga till protokollet ett visst yttrande af en lärare, ehuru detta yttrande är af stor betydelse för den ifrågavarande saken, och det oaktadt förklarar skolrådets ordförande kort och bestämdt: »protokollet är riktigt». Om nu ett protokoll skulle vara fullt af osanningar angående lärarens yttranden inför skolrådet, hvad har då läraren att sätta däremot? Han har, så vida icke skolrådet själft är nog oförsiktigt alt lämna honom vapen i händerna, endast sitt enkla bestridande. Men hvad betyder väl detta? Så länge förhör med läraren äger rum utan vittnen, så länge har läraren enligt min mening intet skydd mot falska anklagelser af ett skolråd, och det är min tanke, att så länge lärarens skyldigheter äro obegränsade, och så länge punkten i § 32 om lärarens uppförande har sin nuvarande formulering, så länge kan den dugligaste och samvetsgrannaste lärare varnas och afsättas af det odugligaste och mest pliktförgätna skolråd.

En tredje olägenhet för oss lärare är den, att hvarje ecklesiastikminister och kansliråd synes tolka de sväfvande lagbestämmelser, som gälla läraren, efter sin egen individuella blick på förhållandena, så att man icke kan lita på något prejudikat. År 1883 kunde en lärare icke flyttas från en skola till en annan, 1885 kunde han flyttas med sitt begifvande, och 1893 kan han flyttas mot sin vilja. Så har den saken avancerat.*

Jag hinner icke att föra min undersökning vidare. Den har icke kunnat blifva uttömmande. Men jag tror mig hafva visat, att lärarekårens rättsliga ställning under nuvarande förhållanden är i högsta måtto osäker. Att det ligger i samhällets intresse att gifva oss en lagligen mera tryggad ställning/ tarfvar intet bevis. #

Hvilka åtgärder böra då vidtagas? De

viktigaste framgå af hvad jag redan anfört.

1) Lärarens skyldigheter böra begränsas och angifvas i skolstadga och reglemente. Punk-

* Se vidare Svensk Läraretidning n:r 39 innevarande år!

ten i dessa båda om lärarens skyldighet att åtlyda, äfven hvad skolrådet finner skäligt att föreskrifva, bör utgå. Innan reglementet stadfästes, bör icke blott inspektören utan äfven vederbörande. lärare öfver detsamma afgifva yttrande till domkapitlet.

2) Lärarens rättigheter böra närmare bestämmas. »Tjänlig bostad» bör utbytas mot ett visst minimiantal rum och kök af vissa minimidimensioner. I skolstadgan bör intagas en punkt, som förhindrar skoldistrikt på landet att mot lärarens vilja förflytta honom från en skola till en annan. Skolråd må icke äga att utan vederbörande folkskoleinspektörs skriftliga medgifvande nedsätta en lärares betyg för undervisningsskicklighet.

3) Med afseende på de disciplinära åtgärderna mot en lärare bör stadgas, att ingen lärare kan varnas eller afsättas utan att hafva af skolrådet blifvit hörd. Har läraren varit försumlig, må skolrådet styrka detta med ojäfviga vittnen. Är han oskicklig, må inspektören intyga detla. Den obestämda och till mycket användbara punkten om lärarens uppförande bör utbytas mot tydliga ord, hvarigenom den lastbare läraren kan aflägsnas och den hederlige skyddas, t. ex.: Gör läraren sig skyldig till fylleri eller uppenbar osedlighet, eller dömes han förlustig medborgerligt förtroende, må han etc. Vidare torde vara skäl att taga i öfvervägande, huruvida det icke vore lämpligt att i likhet rned hvad som äger rum för åtskilliga andra tjänstemän hafva tre straffgrader i stället för två. Dessa kunde vara: varning, suspension för en viss tid och afsättning.

Jag håller dock före, att vi icke nu böra fatta något i detalj gående beslut. Saken är af så stor vikt, att vi icke böra förhasta oss utan noga öfverväga, innan vi framkomma med något detaljeradt yrkande. Frågan gäller hela lärarekåren i vårt land och bör blifva föremål för behandling inom Sveriges allmänna folkskollärareförening. Jag anser därför lämpligast, att vi nu uttala oss mera i allmänhet och därigenom söka fästa våra kamraters uppmärksamhet på saken. Hvar och en kan sålunda få tillfälle att grundligt genomtänka ämnet, och när detta har skett, kan hela Sveriges lärarekår som en man stå bakom de önskningar, som då uppställas. Jag föreslår därför, att vi här göra följande uttalande:

Då en folkskollärares och lärarinnas skyldigheter under nuvarande omständigheter äro obegränsade och deras rättigheter i vissa afseenden obestämda, och då rättegångsproceduren icke lämnar nödig garanti för att läraren och lärarinnan får vederfaras rättvisa, vill Lunds stifts 25:e allmänna folkskolläraremöte uttala sitt allvarliga bekymmer öfver lärarekårens osäkra rättsliga ställning och sin vissa öfvertygelse, att detta förhållande, om det kommer att fortvara, skall för folkskolan och för hela vårt land medföra vådliga, ännu oberäkneliga följder.

Enligt hvad vi i referat öfver ofvannämda möte meddelade (se n-.r 33!), blef den föreslagna resolutionen nästan enhälligt antagen af mötet.

FÖR DAGEN.

En lärarehögskola

föreslagen af danska regeringen.

Tillfälle till fortsatt utbildning för folkskolans lärare och lärarinnor har länge utgjort ett önskemål i samtliga de tre skandinaviska rikena.

Hvad vårt land angår erinra vi om det lifliga intresse för denna sak, som Sveriges allmänna folkskollärareförening visade redan för tio år sedan, om de hos oss på skilda orter upprättade fortbildningskurserna samt om de af vår folkskollärarekårs medlemmar så talrikt besökta akademiska sommarkurserna.

Ännu äldre är emellertid det förslag till en lärarehögskola, som i början af 80-talet utarbetades af skolföreståndaren P. Voss i Kristiania och offentliggjordes genom en utförlig och intressant afhandling i uppfostringstidskriften »Vor Ungdom».

Det land, som gått i spetsen, är likväl Danmark. Detta skedde genom de af sedermera biskop Monrad för nära 40 år sedan upprättade »Kursus for bega-vede Seminaristers videre Uddannelse». Deras upphofsman synes t. o. m. uti ifrågavarande afseende hafva varit något före sin tid. De monradska kurserna gjorde - såsom det nu allmänt erkännes - mycken nytta, men i det stora hela kommo de dock icke själfva folkskolorna till omedelbart gagn. Många af de lärare, hvilka genomgingo dem, kunde icke få någon direkt användning för sin grundligare bildning vid den tidens dåligt utrustade folkskolor; en del begagnade därför kurserna såsom trappsteg till den akademiska banan, andra togo anställning vid de mellanskolor mellan folkskolan och lärdomsskolorna, som under namn af »Realskolér», »Borgersko-ler» o. d. finnas i flera af Danmars städer. Detta gaf slutligen anledning till att de monradska kurserna såsom sådana upphäfdes och omorganiserades till s. k. Etaarige Kursus for Realskole-Iserere. Dessa senare hafva emellertid ej varit synnerligen besökta, och de hafva, af helt naturliga grunder icke kunnat tillfredsställa det behof af tillfälle till fortbildning, som inom själfva den egentliga folkskollärarekåren under senare tiden äfven i Danmark framträdt med en allt jämt växande styrka. Man har därför sökt att få dem ersatta med något bättre, och följden häraf har blifvit, att Danmark, som i denna fråga från början gått i spetsen, nu äfven befinner sig längst framme på vägen mot det önskade målet.

Under föregående år uppdrog nämligen danska kultusministeriet åt d:r Hans Olrik att utarbeta en plan till högre bildningsanstalt för folkskollärare. Den på så sätt erhållna planen blef sedan granskad af en kungl, kommitté, hvilken utom d:r Olrik bestod af professor K. Kroman, d:r L. Feilberg och fröken N. Zahle. Kommitténs betänkande utmynnade i ett bestämdt formuleradt förslag