Svensk Läraretidning: 1894

N:r 6

SVENSK LÄEAEETIDOTNG.

67

lagen fogats en ny, enligt hvilken dessa tredjeårs-studier kunna bedrifvas utomlands och det seminarium, i hvilket han är elev, likväl erhålla det bestämda statsbidraget.»

Af ifrågavarande bestämmelse, sammanställd med ministerns svar på interpella-tionen, framgår - säger den engelska lärareföreningens organ »The Schoolmaster» - att undervisningsdepartementet har för afsikt att sända ett antal blifvande lärare och lärarinnor till utlandet för att där personligen studera andra undervisningsmetoder och system - en utmärkt anordning, som vi varmt förordat.

Dessa åtgärder i fråga om lärarebild-iiingen stå i sammanhang med den uppfattning, som Acland i det hela har af folkskollärarne och deras ställning. Denna är diametralt motsatt den, hvilken till våra dagar gjort sig gällande inom de flesta af Europas stater, bland dem åtskilliga, hvilka mycket bröstat sig öfver sin stora omsorg ' om folkskolan. Enligt denna hittills gängse uppfattning måste det råda en väsentlig skillnad mellan lärarne vid folkskolan och lärarne vid s. k. högre skolor. De förra kunna nöja sig med en bildning af lägre och liksom gröfre art. På grund häraf kunna de aldrig anses i egentlig mening omdömesgilla ens på sitt eget område. De måste därför ständigt stå under andras ledning. Huru begåfvad, huru skicklig och erfaren en folkskollärare än må vara, så kan det dock icke ifrågakomma, att man skulle låta honom avancera till högre poster inom folkskoleväsendet, t. ex. till folkskoleinspektör. Därtill tager man hellre personer, som äro för lifvet inom folkskolan nästan alldeles främmande.

I England har det visserligen icke varit sed att härtill utse kyrkans män, men man har hållit sig företrädesvis till graduerade personer, äfven om dessa aldrig förut tjänstgjort som undervisare.

I detta förhållande har emellertid under Aclands tid en stor förändring ägt rum. Till biträdande inspektör samt till underinspektör har det visserligen icke varit ovanligt att folkskollärare befordrats. Af de lärjungar, som 1870-80 utexaminerats från ett London-seminarium, hade t. ex. intill 1891 ej mindre än 13 vunnit sådan befordran. Men att en folkskollärare skulle kunna uppstiga till befattningen af öfverinspektör, det har man förut inom de tongifvande kretsarna ansett ogörligt. Under Aclands regemente har detta emellertid inträffat. Den 19 januari 1893 utnämde han till öfverinspektör en person, som börjat som folkskollärare och därpå efter hvartannat varit biträdande inspektör och underinspektör. Få dagar före årets slut utnämdes till samma värdighet en annan, hvilken börjat sin bana som lärareelev och sedan passerat alla graderna från botten till toppen.

Acland har ock uttryckligen uttalat, att han icke betraktar folkskollärarne såsom någon lägre och ringare klass af lärare, isolerad från de öfriga. För honom stå alla lärare såsom en andlig enhet med ett gemensamt mål, nämligen de ungas ut-

l, och bredvid detta stora gemensamma hufvudmål måste de olika stadierna och de i någon mån olika medlen träda tillbaka såsom oväsentliga omständigheter, hvilka icke få lägga sig i vägen för den anda af samhörighet, som måste genomströmma det hela.

»Jag känner - sade Acland, då han nyligen lade grundstenen till en skola i Birmingham - jag känner intet mera löftesrikt än det sakförhållandet, att lärare af alla grader, från den högsta till den lägsta, nu allt mera bryta ned skiljemurarna sig emellan och visa hvarandra sympati; att de i en stor stad sådan som denna förtroendefullt samlas till gemensamma öfverläggningar, samt att våra universitet nu i allt större utsträckning hälsa folkskollärarne välkomna att vid dem fortsätta sina studier.»

Under sådana förhållanden som de nu i korta drag antydda kan det icke förundra, att Englands skolväsende under det flydda året gått med stora steg framåt. Ännu för några år sedan kunde en geografiförfattare med ett visst berättigande om England fälla det omdömet: »Folkupplysningen står lågt.» Numera skulle ett sådant omdöme, för så vidt det nämligen skall grunda sig på en jämförelse med andra folk, innebära en osanning, en orättvisa. Förtjänsten af förbättringen tillkommer närmast Englands vakna organiserade folkskollärare, samt dess frisinnade, lärarevänlige undervisningsminister och hans närmaste man. K. E. Lidholm.

Skolrevy för 1893.

Strödda meddelanden om folkundervisningen och

lärarekåren i de skandinaviska länderna

och Finland.

Vid öppnandet af Stockholms folkskollärareförenings sammanträde den 3 dennes höll ordföranden, hr J. J. Dalström, ett föredrag, i hvilket han lämnade en sammanträngd redogörelse för det gångna årets viktigare händelser i afseende på folkundervisningen och lärarekåren inom Sverige, Norge, Danmark och Finland. Vi meddela här nedan detta anförande med uteslutande af det mesta, som redan förut torde vara kändt för denna tidnings läsare.

En återblick på det senast flydda året skall helt visst ställa den verklige folkskolevännen inför många frågor och främst bland dem själfpröfningens. Antingen man nu söker bland skaran af arbetare på uppfostrans stora åkerfält eller bland dem, hvilkas uppgift är att främjande ingripa under arbetets fortgång, icke lärer det finnas många, som rned samvetets fullständiga bifall kunna stolt säga till sig själfva: Jag har gjort allt, hvad jag bort och kunnat göra.

Går man så en liten smula utanför sig själf och söker vinna en allmännare öfverblick af det arbete, som under året gått fram öfver det gamla men likväl ständigt nya odlingsfältet, stannar man ovillkorligen inför det spörsmålet: Har i själfva verket under detta år någonting uträttats till folkundervisningens gagn?

Sverige.

Den rådande opinionen inom vårt land rörande frågor om den allmänna folkupplysningen har under de närmast gångna åren icke ställt sig särdeles gynnsam. Från statsmakternas sida och i allmänhet från samhällets höjder har icke kunnat märkas något större intresse och i följd däraf icke heller några synnerligen omfattande åtgärder till fullkomnande af den nationella uppfostran. Man har, där man icke ansett sig kunna Öppet uppträda som motståndare till ansatserna för en sundare och tidens kraf bättre motsvarande folkundervisning åtminstone ställt sig likgiltig inför desamma. Det är andra och viktigare uppgifter, som kräfva både intresset och de materiella tillgångarna. De röster, som höjt sig för en från denna åskådning afvikande uppfattning, hafva merendels fått förklinga ohörda.

(Talaren lämnade här en öfversikt af statsmakternas åtgöranden och berörde i samband därmed en del uttalanden i tidningspressen.)

En af de frågor, som under året tilldragit sig allmän uppmärksamhet både inom och utom lärarekåren är den om kroppsagan i skolan. Rörande denna frågas detaljer synas åsikterna ännu ej vara fullt stadgade. Den ene vill göra saken till en rättsprocedur, medan en annan anser, att läraren bör tillförsäkras deri oinskränkta fadersmyndighet, han såsom uppfostrare bör hafva. I en sak tyckes man dock redan nu hafva kommit till fullständig klarhet, nämligen att kroppsaga nödvändigt måste upptagas i skolans reglemente såsom en sista straffart, och att talet om obehöfligheten af densamma bör förvisas till utopiernas område. Med allt större bestämdhet framhålles både inom och utom lärarekåren, att det minutiösa inskränkandet af lärarens handlingsfrihet beträffande denna och andra uppfostrings-angelägenheter är ett kringskansande af hans faderliga myndighet, som hindrar honom att i sann mening göra skolan till hemmets medhjälparinna. Och likväl utmärkas vår tid däraf, att man icke blott vill låta skolan dela uppfostringsbördan med hemmet, utan man vill gärna kasta hela ansvaret på skolan.

Att denna fråga utgör en i hög grad ömtålig och grannlaga punkt i uppfostran, är obestridligt. Framför allt gäller det här att ej se bort från målet: det uppväxande släktets uppfostran till aktning och lydnad för gudomlig och mänsklig lag. Hvarthän ett mindre välbetänkt ingripande genom en mängd detaljerade bestämmelser kan leda, därpå har man icke minst under det senaste året haft ganska nedslående exempel. Man borde dock icke behöfva frukta, att örn åt skolan inrymmes samma befogenhet, som är tillerkänd hvarje hem, detta skulle innebära en återgång till forna tiders barbarism.

#

Vända vi nu blicken in på det område, där man har att finna de lifsintressen, som företrädesvis röra sig inom de rent peda-