Bilder och minnen

122 Riksdagsgalleri 1886-89.

odling» räknar han (i sitt installationsprogram som professor) till det bästa arf, föräldrarne lemnat honom, och då de egnade sin son åt studierna, var det i hopp att han skulle bli prest. Från Uddevalla skola kom gossen 1831 till Göteborgs, uppflyttades till gymnasium 1833 och blef student i Upsala 1836. Biskop Wingård, som följde med de unga, intresserade sig för Sundberg, och då Wingård som erkebiskop återsåg Sundberg, då en af den i Upsala studerande »Göteborgs nations» prydnader, underlät han icke att söka hålla honom qvar vid tanken på en presterlig framtid. Denna hade nämligen begynt förefalla den unge kandidaten mindre lockande; den filosofiska fakultetens lustgårdar strålade fagrare, än de teologiska disciplinerna. Men fortsatta studier, sjelfpröfning och råd af män som Wingård och Annerstedt stadgade barndomshågen på nytt. Sundberg, som 1842 promoverats till magister primus, blef 1845 teologie kandidat och docent, prestvigdes af Wingård samma år, utgaf 1847 en latinsk afhandling om den Antiochiska skolan i 3:e och 4:e århundradet, och utnämndes 1849 till adjunkt i teologiska fakulteten i Lund. Der fick han genast förestå professur, gjorde sedan en årslång studieresa i utlandet, speciminerade med en latinsk afhandling om barndopet för professur och utnämndes 1852 till Thomanders efterträdare som professor i dogmatik och moralteologi. Universitetets rektor, den gamle »filosofen» Westman,försäkrade i installationsprogrammet, att den nye läraren »bättre än någon annan skall visa, att en sann tro lika litet skyr förnuftets ljus, som ett sannt vetande utestänger trons värma». Att just Sundberg skulle visa detta bättre än andra, var dock en fråga, som snart nog skulle sättas under debatt. Sundberg var en human verldsman, hade inga trångbröstade åsigter om de s. k. »adiafora», hvilka en annan riktning inom församlingen icke kunde tillåta sig, stämplande sådant som ofelbar frukt af ett oomvändt sinne. De som företrädesvis ville räknas till de »troende» hade helt andra låter. Den »andliga» och frikyrkliga strömningen växte i hela Sverige, ingalunda minst inom det stora sydsvenska stiftets område. Den enskildes tro och samvete, individens kristliga lif, var fö£ denna »hufvudströmning» församlingeas A oc{i