Bilder och minnen

Anton Niklas Sundberg. 128

borde icke vara annat än de troendes fria sammanslutning, lekmän voro lika goda förkunnare af ordet som prester, ja ofta bättre än de. Men den lundensiska fakultetens tre yngste professorer, E. G. Bring, A. N. Sundberg och W. Flens-burg, uppträdde med stor skärpa emot denna riktning. Och som de närmast tillgodogjorde sig den Mecklenburgske teologen Kliefoth's nyligen framstälda åsigter om kyrkan, helsades de med vedernamnet »Kliefothianer» - ja, med mycket skarpare missbilligande ord och omdömen. Men de stredo tappert och förde med omisskänlig värma och icke ringa talang sina starkt högkyrkliga åsigters talan, hufvudsakligen i ett tidningsorgan, hvarom de förenat sig. »Svensk kyrkotidning, utgifven af E. G. Bring, A. N. Sundberg och W. Flensburg» begynte med 1855 och fortsattes i åtta årgångar.

Kyrkan och kyrkoordningen, kolportörväsendet och religionsfriheten, förnufts- och samvetsfrihet m. m. af samma ingripande natur utgjorde föremål för utförliga uppsatser, stundom väl skarpt hållna - men också skarpt bemötta af motsatta riktningars organ inom pressen, så tidningar, som böcker och småskrifter. Sundberg, som ansågs ega en väsentlig andel i »Svensk Kyrkotidnings» alltid osignerade artiklar, säger också sjelf till presteståndets protokoll (1860), att han »i flera år skrifvit och verkat, om icke emot sjelfva religionsfriheten, så dock emot allt sådant, om hvilket jag förutsett, att det snart skulle göra en utvidgad religionsfrihet i vårt land till en nödvändighet». Men ban erkänner vid samma tillfälle, att »religionsfrihet är en nödvändighet under vissa samfundsförhållanden». Att komma till dylika förhållanden, var deremot icke för Sundberg något önskningsmål. Icke ens under striden exklusiv, var han vid de förnyade stille-ståndsfördragen - dissenterlagstiftningens olika skeden - icke omedgörlig, om än ej böjd att vid hvarje nytt anlopp uppgifva det ännu bestående. Det Ivyrldiga lifvet är hans älsklingsform af det kristliga lifvet, i full öfverensstämmelse med hela den verldsåskådning, han under mer än fyra årtionden lagt i dagen, i skrift som i tal, som professor och prest, som stiftsstyresman och lagstiftare. Enheten är honom kärare än det andeliga lif, som bär splittring i sitt sliöte, »Ända ifrån