Sida 189
Johan Fredrik Höckert
Sökan Fredrik Höckert. 180
behandlande ämnen från 16- och 17-hundra-talen; den historiska genren, om ej den rena historiemålningen syntes honom bäst motsvara hans konstnärliga kallelse. Ett besök på slottet i Fontainebleau bestämde hans första val af ämne i Paris; taflan inlemnades till »Le Salon» 1853. Troget hade han arbetat, innan han vågade uppträda i täflan med Frankrikes konstnärer. En vän från Munchen, Max Hess, var under dessa år hans samarbetande vän, liksom förut Boklund, och utöfvade kanske ännu mer än Boklund inflytande på utvecklingen af Höckerts talang. Nu fick också denna sitt första erkännande. Med ängsligt hjerta motsåg den svenske konstnären resultatet af juryns urval bland inlemnade tusentals taflor, bland hvilka Höckerts Drottning Kristina och Monal-deschi var en. Då får han bud från utställningens direktör, med fråga om hans tafla finge fernissas, så färsk hon var? Detta erfordrades nemligen derför, att taflan fått hedersplats i Salle carrée! Höckert kunde knappt svara: »tungan fastnade vid min gom», skref han till modren, hvars glädje öfver sonens framgång för honom var en vida större belöning, än den »men-tion honorable» taflan erhöll.
Vid ett besök i fäderneslandet samma år medförde Höckert sin tafla, som i Stockholm exponerades och vann stort bifall. Konstakademien kallade Höckert till agrée och anmälde honom till ett konstnärsstipendium, hvilket han äfven erhöll, ehuru enligt akademiens stadgar ej kompetent, såsom icke tillräckligt länge elev vid akademien. Den svenska allmänheten, som hittills icke hört talas om Höckert, fäste nu stora förhoppningar vid honom. Allt detta sporrade till nya ansträngningar och Höckert återvände till Paris med godt mod.
Hela artistverlden begynte nu förbereda sig till den andra verldsexpositionen, som 1855 skulle ega rum i Paris, fyra år efter den första i London. Att i täflan med hela verldens konstnärer uppträda på arenan var nu nästan en pligt för Höckert, att vinna seger vore kanske en djerf tanke, men äfven denna egde Höckert rätt att hysa, ty han kände att han var en konstnär och visste att hau ärligt arbetat. Ett fosterländskt, historiskt ämne, från den tidsålder, han företrädesvis
Källa: Project Runeberg ·
