Bilder och minnen

iÖÖ Minnesbilden.

studerat, torde säkrast föra till målet. Så tänkte Höckert, men hade icke ännu gjort sitt val, då ett par svenska vänner på besök i hans Paris-atelier fingo se hans lappska portfölj. En skizz i sepia af en gudstjenst i Löfmocks fjellkapell väckte deras lifliga beundran, och de besvuro konstnären att just för verldsexpositionen använda detta för en svensk konstnär långt mera betecknande motiv, än de sedvanliga illustrationerna till historien. Mer och mer genomträngdes Höckert af samma, åsigt. Med ifver och hänförelse angrep han sitt nya motiv. Åt hvarje detalj egnades noggrann omsorg och till utsatt tid hade han sin stora tafla färdig, sitt mästerstycke, Gudstjenst i ett kapell i Lappland. »Vid ett besök 1854 i Höc-kerts atelier» skrifver hans vän Edvard Bergh, »sågo vi kompositionen färdig upptecknad, och ehuru det som sedan visade sig vara det förnämsta i taflan, färg och ljusdunkel, ännu icke var antydt, så måste dock bilden redan stått klar för konstnärns medvetande, ty han yttrade då, att han såg att denna tafla nästa år skulle göra hans namn». Den gjorde så äfven. Det var denna tafla, som väsentligen uppehöll den svenska konstafdelningens anseende på 1855 års verldsutställ-ning, som åt sin mästare förvärfvade första klassens guldmedalj, ett stadgadt konstnärsnamn och europeiskt rykte. Hvad under då, om konstnärn fordrade erkännande äfven af hemlandets myndigheter? Han hoppades att få taflan inköpt af staten, att erhålla ledamotskallelse till akademien samt - såsom bruket var i Frankrike - efter vederbörandes förslag dekoreras af konungen. Men det begaf sig, att sådana »pretentioner» af en ung man syntes en gammal man något impertinenta; och denne gamle man var just den »vederbörande», hvars åtgärd erfordrades för önskad utgång af den tjugunieårige, berömde konstnärns förväntningar. För denne »vederbörandes» uppfattning var Höckert en pensionär, som icke till akademien i Stockholm insändt någon tafla och alltså icke satt akademien i tillfälle att sjelf bedöma hans konstnärsskap. »På ordet af främmande konstdomare» borde akademien, tyckte han, icke låta Sverige »åkande på Frankrikes hundsvott» (så skref han till Höckert) »sjelfmant visa honom de hedersbetygelser, som han aldrig med egna bemödanden