Bilder och minnen

19() Minnesbilder.

ven de nämda taflorna, Höskörden och Delsbodansen, blefvo ofullbordade: de blefvo ej ens utstälda.

Men på utställningen fick Höckert återse sitt »Lappkapell». Allmänheten jublade, ty den såg att Sverige egde något verkligt stort i sin konstutställning. Med vemod lemnade mästaren hufvudstaden efter midsommaren, ty helsan fordrade båd och hvila. Detta fann han i Marstrand, vårdad af mor och syster, omgifven af allas hyllning. Det älskvärda lynnet hade inga plågor, inga motgångar förbittrat. Då han hörde, att den stora »Slottsbranden», hvilken hembjudits staten, icke blifvit antagen af inköpsnämnden, grep det honom dock djupt, men till sina närmaste sade han endast: »den stiger nog i värde, när den betraktas som mitt sista arbete».

Konstutställningens jury hade tillerkänt Höckert en #f de sex guldmedaljer, hvilka kung Karl utsatt som pris; men konungen utnämnde honom i stället till riddare af Nordstjerneorden. Detta var den sista offentliga hedersbetygelse, Höckert mottog. När han på hösten skulle lemna Marstrand och hos »matfrun» gjort upp sin räkning, sade han till modern: »Nu har jag gjort upp min räkning med värdinnan; återstår blott att äfven göra upp den med verlden».

Och uppgörelsen dröjde ej länge. Från Marstrand hade han endast hunnit till Göteborg, då läkaren förklarade att resan ej kunde fortsättas. Sittande i en hvilstol mottog han dock vänners besök. Men plötsligt bad han modern om sina skarpaste glasögon - han märkte att blicken blef skum. Det var dödens natt, som höljde konstnärens öga. Hufvudet föll tungt mot modersbarmen; hjertat hade upphört att slå.

Det var den 16 september 1866, Johan Fredrik Höckert så lätt och fridfullt gick ur tiden. En rik personlighet, som få, har han verkat i sitt kall med trohet emot idealet, med kärlek till det sköna, åt hvars tjenst han egnat sina bästa krafter. Och ingalunda ansåg han en rik begåfning fritagen från behofvet att söka kunskap; tvärtom, stort var det förråd han deraf samlat, icke ensamt inom de bildande konster-