Bilder och minnen

gemenligen genom gifte ur hand i hand, och det föreslogs nu Scheele att öfvertaga Pohls apotek och enka. Han reste dit, fann orten angenäm och lagom aflägsen från både universitetsstaden, hufvudstaden och bergslagen. Boet var emellertid gäldbundet och Scheele egde intet kapital. Väl skref han till fadern och erhöll dennes tillstånd att äkta enkan, men deraf blef för det första icke så mycket som förlofning. Säkert tänkte Scheele på den tidsspillan, hustru och barn skulle vålla, och icke blott på det ekonomiska, då ifrågavarande personer ändå af honom skulle underhållas. Han hade nemligen af Collegium Medicum fått förordnande att förestå apoteket, oaktadt oexaminerad, och var fullt besluten, att trots »matsorgen» snart åter låta höra af sig i den vetenskapliga verlden.

Han höll raskt sitt löfte, ty redan i december 1775 hade han färdig sin på gästgifvaregården i Köping sammanskrifna afhandling om luft och eld (»Ueber Luft und Feuer»). Om man betänker beskaffenheten af hans dåvarande provisoriska laboratorium i Köping -- en afplankning i ett vagnslider -- lika väl som om man tager i betraktande det betydande undersökningsmaterial, hvarpå denna epokgörande skrift är grundad, måste man antaga att undersökningarna hufvudsakligen varit undangjorda i Upsala, och att de der pågått under icke så alldeles kort tid. Kanske till 1774, åtminstone till förra hälften af 1775 torde alltså Scheeles stora upptäckt af syret kunna förläggas. Sjelf har han derom ingenting antecknat. Men då skriftens förläggare, upsalabokhandlaren Svederus, ända till 1777 fördröjde utgifvandet, vållade detta författaren obehag. Som bekant, hade engelske prestmannen Priestley 1774 upptäckt syret -- tillfälligtvis, icke såsom Scheele efter derpå riktad undersökning -- och då under handskriftens hvilotid hos förläggaren Scheele af Bergman fick underrättelse om dylika arbeten i England, svarade han: »Skulle icke detta kunna förarga mig; dessa försök stämma ju alldeles öfverens med dem jag anstalt uti eld, och när en gång mina rön komma i dagsljuset, kan man säga att jag tagit dem från engelsmännen och blott något förändrat dem. Svederus har jag att tacka derför».