Bilder och minnen

396 Dödsrunor.

dess sista minne från de gamla gustavianska traditionernas tid. I »Korsfararne» af Kotzebue fick han 1819 sin första roll - en pjes, som från 1804 till 1845 ett hundra fyrtioen gånger gått öfver den kungliga scenen. Nära hundra gånger ha äfven de pjeser gått, hvilka närmast följde i den unge skådespelarens nybegynnande repertoar; han gjorde lycka och blef flitigt använd. Åkerhielm öfversatte och uppförde Hamlet 1819, och äfven denna pjes, så olik de då vanliga föremålen för publikens tycke, har längesedan nått sin hundrade representation, med under årens lopp så skiftande roller för Almlöf som Vålnaden, Horatio, Hamlet, Claudius, Polonius. Hans sjuttonde roll var Pompé (Pompejus) i Leopolds Oden, som i november 1820 åter upptogs efter fjortonårig hvila och trenne gånger spelades, sista gången för nästan fullt hus på Dramatiska teatern. »Hr Almlöfs lyckligare ställen», säger Allmänna Journalen i sin kritik af spelet, »bekräfta den förmodan att vår tragiska scen, i fall vi ånyo skulle få en sådan, eger rätt att på honom bygga stora förhoppningar». Kort derpå utbröt en tidningsstrid om teaterns ledning - våra fäder buro i detta fall icke mera munlås än vi. En fars af Kotzebue, »Carolus Magnus eller spektaklet i Kråk-vinkel», uppsattes få dagar efter Odens sista representation, och nu upplät Anmärkaren sin röst. »Stockholms teater kan ej falla djupare», hette det med anledning af den »låga» pjesen - som dock ej nedlades förrän 1841, efter 37 representationer! Journalen bestred teaterns förfall och anförde dervid som skäl, att teaterns personal spelade å dubbla scener, 5 h 6 gånger i veckan under 6 å 7 månader, »under den kallaste årstiden, i ett hårdt luftstreck och på teatrar der ingen inrättning finnes som kan underhålla någon värme och således förekomma de täta förkylningar, hvilka derstädes obehindradt lägga grund till de svagare konstitutioners successiva förstöring». Äfven yttras något om sujetternas svaga lön, utgående i andelar af en del af nettobehållningen på representationerna. Det är ju rent af »en här som frös och svalt och segrade tillika», och med en sådan trupp tycker Journalen att man ej kan tala om »teaterns förfall». *

Detta ger oss en liten inblick i de förhållanden, under