Bilder och minnen

Nils Vilhelm Almlöf. 397

hvilka Almlöf utvecklade sin talang. Äfven ban hade spelat i »Carolus Magnus», äfven han fått utså köldens och den ringa lönens verkningar. Men han skulle snart kraftigare, än Journalen, vitna emot »teaterns förfall». Den 2 maj 1821 fick man se, hvem han var. Då gafs för första gången Schillers Maria Stuart, öfversatt af Åkerhielm, som på alla sätt vårdade sig om teaterns bästa. Pjesen gjorde stor lycka, och tidningarne funno att »hr Alrnlöfs spel skulle hafva hedrat äfven en gammal dramatisk artist», att han utförde Leice-sters svåra och otacksamma parti »på ett sätt, som lemnade nästan ingenting öfrigt att önska». Framstående roller i Akerhielms »Engelbrekt», i Granbergs >Svante Sture», i Leopolds »Virginia», i Kellgrens »Drottning Kristina», i Anders Lindebergs namnkunniga »Blanka», i Ludv. Manderströms öfversättning »Therése», i Voltaire's »Tancred», iLaya's »Falkland», i det första här spelade stycket af Scribe, »Nya öfversten», stegrade mer och mer hans rykte, och i sin sextiofjärde roll, som Shakspeare i Duvals af Imnelius öfversatta enakts-komedi »Shakpeare kär», drog Almlöf så publiken med sig, att han efter pjesens slut och ridåns fällande åter inropades och »helsades med starka bifallsrop». »Detta sätt att tillkännagifva en högre grad af bifall»> säger »Kometen» den 11 februari 1826, »är här alldeles nytt och väckte derför mycket uppseende. Denna gång var det otvifvelaktigt en rättvis hyllning åt talangen. Vi önska att det alltid måtte så förblifva och icke i framtiden urarta till ett tomt smicker för ett eller annat teaterpartis gunstlingar». Äfven de öfriga tidningarne omtalade med gillande detta nya »högtidliga bifall», som Argus kallar det. Veckan derpå hedrade publiken äfven Lars Hjortsberg på samma sätt.

Den kungliga scenen hade redan några månader före denna innovation blifvit inskränkt till en enda teater. Den 24 november 1825, under det ett af Kotzebues gamla gråtmilda stycken spelades, och Almlöf från scenen kämpade för »Redlighetens seger öfver förtalet» (så hette pjesen), utbröt eldsvåda å teatern, just som man hunnit till fjärde aktens slut. Det gamla Delagardieska palatset, sedermera arse-