Bilder och minnen

Nils Vilhelm Almlöf. 399

ken säkerhet och artistisk beräkning». Som Salvator Eosa i Deinhardsteins tvåaktskomedi på vers skördade han nu lysande triumfer, tidigare som Caesar i Voltaires »Csesars död» o. i fl, roller, men hans främsta konstskapelse från denna period är otvifvelaktigt Wallenstein i Schillers »Wallensteins död» som af Pukes efterträdare Beskow uppsattes i en delvis af honom sjelf verkstäld bearbetning. Den 8 december 1831 såg Stockholms publik första gången Wallensteins gestalt i Almlöfs framställning. Kritiken behandlade denna utförligt och med stort erkännande. »Sin triumf», säger Heimdall, »synes oss hr Almlöf fira då han inträder i audienssalen. Det går liksom en sval och förfriskande flägt öfver åskådaren, och denna scen allena är värd en spektakelafton». Heimdall hade redan förut, med anledning af Almlöfs Don Cesar i Mo-retos »Amanda» (»Stolthet mot stolthet») erkänt hans »liksom medfödda spanska ädelhet», och i Miillners af Valerius öfversatta sorgespel »Skulden» »öfverträffade hr Almlöf verkligen sig sjelf.» Nu följde många år af jämt bifall och vidsträckt arbete, i det Almlöf utom sina många roller äfven hade uppdrag att vara lärare i deklamation för teaterns elever (1834-40). Presidenten Vesterstrand ledde under dessa år teatern, och bland de för Almlöf märkligare stycken som upptogos må framhållas Schillers Röfvarband (Frans Moor), Fiesco, Don Carlos (Filip II), Jungfrun af Orleans (Dunois), Grillpar-zers Stamfrun (Jaromir), Victor Hugos Hernani (Don Silva), Scribe's Qväkaren och Dansösen (Morton) och Ducange's Trettio år af en spelares lefnad (Georges).

Under 1840-talets åtskilliga »regna» och »interregna» vid kongl, teatern blefvo Scribe och Dumas, Delavigne och Victor Hugo, Shakspeare, Schiller och Hertz uppförda med Almlöf i framstående roller, och en hel uppsjö af inhemska författare fick äfven glädja sig åt den nu redan som veteran betraktade konstnärens medverkan för framställandet af deras dramatiska skapelser. Olik så mången annan skådespelare, som genom långvarig öfning vunnit säkerhet i uppfattning och i långvarigt bifall kunnat kontrollera dess riktighet, var Almlöf idel öra, då de unge författarne gåfvo honom föreskrifter, och de s. k. »snillets friheter» tog han sig aldrig.