Sida 400
Nils Vilhelm Almlöf
400 Dödsrunor.
Ingen var punktligare, ingen noggrannare än han. Men det nya slägtet begynte icke tycka om den konstproduktion, som tjugo år förut varit modern. Liksom man fordrade natur i stället för konventionell poesi i landskapsmålarens alster, fordrade man nu på scenen natur, der »koturnen» förr varit ensam berättigad. Almlöf var »koturnens» barn, men han hade blifvit dess herre. Och detta visade han på ett märkligt sätt, då han den 16 februari 1848 uppträdde i Scribe's »Förtalet», i ministerns framstående parti. Maneret var bort-lagdt, den moderna, naturliga deklamationen antagen, gesterna buro ej längre »den gamla skolans» prägel: med ett ord, revolutionsåret hade äfven förmått Almlöf att göra revolution mot koturnen, mot det fordom prisade maneret, mot sina egna mest lysande minnen.
En sådan seger är ovanlig inom hvarje område af konstnärlig produktion, och inom scenens konst är den otvifvelaktigt svårast. Full friskhet och frihet från gamla tonfall kunde väl den femtiåriges röst icke vinna, men den vann det för visso så långt den lydde viljans bud.
Böttiger, Blanche, Börjesson, Dahlgren, Cavallius, Sparre, Ridderstad, Jolin, Wijkander, Nils Arfvidsson, Beskow, Hedberg, Josefsson, se der de inhemska, samtida författare, hvilkas stycken å kongl, teatern under 1840-60-talen framförts med Alrnlöfs biträde. Icke i alla ha hans roller kunnat vara monumentala. Vi erinra endast om hans Torkel Knutsson, hans Göran Persson, hans Eiddar Algot (Bröllopet på Ulfåsa), och, bland främmande diktskapelser, af honom under dessa årtionden framstälda, om Oehlenschlägers Hakon Jarl, Shakspeares Macbeth, Heibergs Kristian IV (Elfjung-frun), Almlöfs roller i Feuillets Ett Hem, i Dumanoirs En fattig ädling, i Björnsons De nygifta. Sin sista roll, lorden i Birch-Pfeiffer s Ladyn af Worsley Hall, å kongl, teatern uppsatt redan 1856, spelade han å den vanda tiljan den 9 februari 1875.
Minnet af Almlöfs enskilda lif är lika älskadt, som hans offentliga verksamhet hedrande. Han var en man, som ej i hemmet bortlade den finhet, man beundrat på scenen, en sajin mecenat för sina yngre kamrater, hvilka i hans gäst-
Källa: Project Runeberg ·