Sida 436
Carl Vilhelm August Strandberg (Talis Qualis)
436 Dödsrunor.
Den 22 juli 1847 var en märkelsedag i Strandbergs lif. Då firade Lunds studenter en afskedsfest för sin skald, om hvilken offentligen vitnas, »att han i högre mön än någon annan af kamraterna utöfvat inflytande på studentsamhället», att dettas vigtigaste företag under hans nioåriga studenttid »nästan alla i honom räknat antingen en af sina första upphofsman eller ock en af sina mest nitiska befrämjare», att han som studenternas mångåriga anförare och förtroendeman vunnit deras kärlek och tacksamhet, att de bevara hans sånger som ett dyrbart minne och sända sina välönskningar med honom på färden.
»När jag från er skildes, veko ur min diktning saft och färg»,
klagade han också snart derefter i sina Lunds studenter tillegnade »Vilda Kosor». Han hade då bosatt sig i Stockholm, för att med sin penna skaffa bröd åt sig och de sina, men löftet från 1845 förekom honom som en skuld 1848.
»Egde jag ett bröd att räcka åt de kära munnar små, Som sin purpur mot mig sträcka, skulle jag med eder gå. Men hur hela verlden larmar, som sin frihet återtar, hålla mig små trinda armar här i fångenskapen qvar».
I den fångenskapen var kärleken fångvaktare, och bojorna voro endast rosenbojor. Dock, ingen ros utan törne: kampen för tillvaron går stundom törnigt nog framåt, men försakelser äro icke alltid uppoffringar.
Som medarbetare i Dagbladet, hufvudsakligen för teater och literatur, slutligen någon gång i mera ledande egenskap, såg Strandberg halftannat årtionde försvinna. Under tiden arbetade hans penna jämväl för teaterns lyriska scen, i det han lemnade öfversättningar af libretton till operor och operetter, såsom Flotows Marta (1850), Cimarosas Hemliga Giftermål (1851), Verdis Macbeth och Meyerbeers Profeten (1852), Adams Niirnbergerdocka (1853), Eossinis Vilhelm Tell (1856), Webers
Källa: Project Runeberg ·