Sida 46
Olof Wijk
vid tullförhöjningar ställa så till, att »staten blefve hälftenbrukare med enskilda industriella anläggningar», utan ville hellre låta tullförhöjning, om den nödvändigt erfordrades, »drabba sådana artiklar, från hvilka tullinkomsten odelad tillfaller statskassan». Detta gjorde honom naturligtvis icke väl sedd af kammarens protektionister.
När Wijk, efter grefve Posses uppstigande till statsministertaburetten, kallades att efterträda honom på talmansstolen, helsades denna senares utnämning måhända med mera bifall än den förra. Posse hade varit en skicklig talman. Men Wijk, redan stark i formerna, gaf honom icke efter i deras säkra handhafvande. Hans välvilja, lika mot alla, liksom hans oväld, har alltjemt befäst förtroendet och tillgifvenheten mellan talmannen Wijk och Andra kammaren, och till och med den konflikt, som 1884 uppstod mellan talmannen och kammarmajoriteten, rubbade icke det vänliga förhållandet.
Det var nämligen i maj 1884 landtmannapartiets plan att drifva den då föreliggande frågan örn afskrifning af grundskatter och indelningsverk till afgörande genom gemensam votering, en plan, som statutskottets majoritet omfattat och för hvilken stöd söktes i regeringsformens ord, med frånseende af riksdagsordningens. Men den strandade på Wijks vägran att framställa proposition å bifall till statsutskottets voteringsproposition. Första kammaren afslog den och sjelfva Carl Ifvarsson ville ej drifva saken till ett vad mot Andra kammarens talman till riksdagens konstitutionsutskott. Lugnet vek icke ett ögonblick från förhandlingarna, och när ålderspresidenten få dagar derefter frambar kammarens afskedshelsning till den afgående talmannen, försäkrade han, att kammarens ledamöter för kommande slägten skulle bära vittne om »gentlemannen på talmansstolen».
Då lemnade Thyselius statsministerembetet, och det var »en offentlig hemlighet» att konungen erbjudit Andra kammarens talman att öfvertaga det höga värfvet. Framstående män inom kammarmajoriteten hördes yttra, att de gerna skulle se Wijk ingå uti rådkammaren; men Wijk ingick ej i regeringen; statsrådet Themptander blef statsminister, och Wijk fick vid 1885 års riksdag med klubban fästa det
Källa: Project Runeberg ·