Read Runeberg

Bilder och minnen

Originalsida 51
Originalsida 51
Originalsida 50
Originalsida 51
50–51

Sida 51

Per Axel Bergström

Per Axel Bergström. 51

emot sig. Och han tillämpade esomoftast under debatterna i kammaren sin redan 1867 uttalade teori att »ironien mycket väl lämpar sig för allvarliga ämnen».

Bergströms uppfattning af konstitutionela frågor förde honom tidigt i opposition mot konstitutionsutskottet, som »försökte köra fram med kanoner, ehuru det icke tilltrott sig af-lossa en pistol» (1868), och Bergström kallades snart »konservativare än regeringen». Hans ställning i Andra kammaren var icke heller särdeles inflytelserik. Men man lärde sig mer och mer att icke döma honom efter skarpa ord och häftiga repliker, utan midt igenom den sträfva ytan se till det välvilliga sinnet, öppet för rätt många af tidens kraf. Hans obestridliga kraft och duglighet förfelade icke heller sin verkan, och ej få af hans motståndare till kammarens protokoll hörde snart nog till hans personliga vänner. Intrycket af ärlig själ segrade öfver det af anspråksfull embetsmän, som i början verkat frånstötande.

Regeringen tillsatte på hösten 1869 en komité för utredande af den på dagordningen komna myntfrågan, och Bergström blef en af komiténs medlemmar. I lagutskottets special-komitéer hade han nedlagt mycket arbete, bland annat för utarbetande af en dissenterlag, för förordning om advokatstånd; vid 1870 års riksdag framlade Bergström en skisserad reorganisationsplan för vår rättskipning: kollegiala underdomstolar, omfattande både stad och land, med muntlig process, rättslärdt advokatstånd, och öfver dessa domstolar endast en kassationsdomstol. Som »slutsten i hvarje folklig rättsförfattning» sätter han jury, hvilkens införande efter en dylik reform ej länge skulle låta vänta på sig. Men det vardt endast »ad notitiam», han framlade sina tankar, och vårt rättsväsen ha de allt hittills icke kunnat påverka.

Redan vid början af 1870 års riksdag tolkade mången på regeringen hvad Bergström, under »remissdebatten» i Andra kammaren, yttrat med alldeles enskild hänsyftning, att han tyckte sig »spåra en parlamentarisk svanesång», och riksdags-förhandligarna följdes äfven få veckor efter riksdagens slut af en ministérförändring. De Geers minister - för så vidt den ännu fans qvar på taburetterna - afgick, och nya män

Källa: Project Runeberg ·