Bilder och minnen

Olof Immanuel Fdhrceus. 643

dag under de följande fyrtiofem åren, med få afbrott, gått sakta framåt.

Den minnesvärda riksdagen 1840 tog sin början under stora förväntningar å de liberalas sida, ytterligare bekräftade genom deras seger vid valet af riddarhusets »bänkmän», hvarigenom deras öfvervigt i utskotten (hvilkas valmän bänkmännen utsago) för hela riksdagen betryggades. Den gamla konseljen vek undan, med undantag af utrikes-statsministern Stierneld, hvars förbindelser med den oppositionela »koalitionen» antogos skola leda till kompromiss mellan det nyas och det gamlas förkämpar i konselj och på riddarhus. En del af kompromissen vann ock framgång: Carl Johan ingick på att bifalla sina rådgifvares afskedsansökan, ja till och med att sjelf föranleda den gamle Rosenblads; han ingick på att sanktionera riksdagens beslut om konseljens ombildning, så att statsråden, utom tre »konsultativa», blefve chefer för hvar sitt regeringsdepartement. Men så långt, som till utseende af nya rådgifvare i kompromiss med »koalitionen», kunde icke ens hotet om vägran att erkänna kabinettskassans skuld drifva den gamle kungen, till hvars »hemseder» dessutom åtskilligt hörde, som ej rätt väl lät förena sig med de nya formerna, om ej stor personlig tillgifvenhet täckte bristerna. Under ett helt år fortgingo kombinationer och experiment för att konsolidera och komplettera Carl Johans första de-partemental-konselj, men en af de förste, till hvilka Stierneld och den på hans råd till Justitiestatsminister kallade general-tulldirektören Arvid Posse vände sig, var tulldistriktchefen Fåhraeus, som redan 1838 anmodats att som statssekreterare för finansärenden efterträda Skogman, men då afböjt anbudet. Nu åtog han sig, under vissa förutsättningar, att som chef för finansdepartementet ingå i statsrådet. Den 28 mars 1840 utnämd till statsråd, hade han dock dessförinnan, för att möjliggöra en sedan utéblifven statsrådsutnämning, gått in på att öfvertaga civildepartementet, och fick i sådan egenskap uppdrag att utarbeta den stadga om regeringsärendenas fördelning mellan statsdepartementen, hvilken borde utfärdas samtidigt med den kungliga sanktionen å grundlagsförändringen. Just som förhandlingarne mellan de redan utnämde