Bilder och minnen

Olof Immanuel Fåhraeus. 545

liberala lederna, de konservativa som regeringens stöd voro således allt annat än homogena, de liberala voro föga till-fredsstälda med den nya konseljens svaghet gent emot de gamla inflytelserna, dess brist på sammanhållning o. s. v. »De herrarne», skref Heurlin, »ega intet förtroende hvarken hos den ena eller andra sidan .... Illa var det förr, värre är det nu. De gamle kände åtminstone sängkammaren och hemsederna och kunde något uträtta. De nye förmå föga . ., .» De begge statsministrarne anmälde sin önskan att afgå redan i juli 1840, så snart några omröstningar i förstärkt statsutskott utfallit emot regeringen; äfven Fåhraeus ansåg sig böra anmäla, att han var beredd att afgå. »Tänk väl efter», svarade konungen, »och rådfråga ert samvete.» Fåhraeus stannade qvar. Det blef sedan genom honom, flera förslag om inkallelse i statsrådet delgåfvos de tillärnade, och han fick mottaga många nej. »Vestigia terrent», svarade en; »jag är oduglig för allt slags jemknings- och uppskofsväsende», skref en annan. Samvetsgrant och pligttroget gick Fåhraeus sin törnströdda väg fram mellan »sängkammaren» och konseljen å ena sidan, mellan misstro och motstånd å andra. Och feberstämningen lade sig. En lugn afton spred sitt försonande skimmer öfver den gamle härföraren på tronen, en främling allt jemt bland det folk, som kallat honom till sin ledare, men med hjertat varmt för folket, om än det ej rätt velat »förstå sin regering». Vittne till Carl Johans sista regeringshandling, den 26 febr. 1844, har Fåhraeus jemväl vittnat om de varma ord, med hvilka han då lade den svenska och den norska regeringens vid sjuksängen närvarande representanter på hjertat, att befästa bandet mellan de förenade rikena, öfver hvilkas lyckosamma framtid i endrägt han nedkallade himmelens välsignelse.

Konung Oskar I omdanade sin faders rådkammare ungefär till hvad den kunnat blifva i maj 1840, det vill säga till en någorlunda likstämmig, moderat-liberal konselj, med vissa bestämda reformplaner. Naturligt nog var Fåhraeus allt jemt en af de verksammaste. Han fick också befallning, att åtfölja kungen på resan till Norge 1845, samt hade både då och framgent tillfälle att märka, huruledes vankelmod och

Bilder och Minnen. 35