Sida 67
Liss Olof Larsson
Liss Olof Larsson. 67
husbehofsbränn ingens »privilegium», som så ihärdigt försvarats af bondeståndet och endast genom en »statskupp» vridits ur dess hand, gick Liss Olof modigt fram på den 1854 beträdda vägen, både 1867 och framgent anhängare af allt kraftigare lagstiftningshinder för utskänkning af spritvaror.
Sitt första tal i kammarens plenum, höll Liss Olof för att mot en stadsrepresentant försvara almanackans helgdagar; motionären ville afskaffa sex stycken, af hvilka dock en (midsommardagen) skulle få stå qvar som fridag från arbetsskyl-dighet, men utan gudstjenst. Ensamt barndomsminnen från Leksands kyrkbacke kunde göra tillfyllest för att stämma Liss Olofs sinne emot en dylik ändring af det bestående, men den unge Leksandsbon identifierade dessutom söndagar och helgdagar med en logik, som då väckte någon förundran, men som sedermera allt för ofta återfunnits i hans argumentationer, för att icke rent af tillhöra mannens karakteristik. Å ena sidan hans lifliga lynne, hans fyndighet och ordrikedom, å andra sidan hans uppfostrans brister, torde göra det möjligt för honom att sjelf icke rnärka när han »målar fan på väggen för att sedan ge honom stryk». Men åhörarne både märka och anmärka det. Konsten är för öfrigt icke ny och har länge kunnat med fördel användas.
Långt hade riksdagen icke kommit innan hr Larsson fått tillfälle att visa huru djupt han delade fördomarne hos »massan af folket», hvilken han också förklarade sig tillhöra, och när han 1868 ånyo uppträdt mot förslagen att från statskyrkans band frigöra medborgerlig kompetens, fick han af Blanche benämningen »ofördragsamhetens apostel». »Kan det vara lämpligt», frågade Liss Olof, »att sedan så mycket svenskt blod, ja Sveriges störste konungs blifvit offradt på Tysklands slätter just i striden mot den fiende till vår lära/ hvilken vi der uppsökte och besegrade, nu sjelfmant vilja släppa lös denna fiende inom vårt lands egna gränser?» Att Gustaf Adolf stred för religionsfriheten och att »fienden», d. ä. den som icke tillhör svenska statskyrkan, längesedan »sluppit lös» inom Sveriges gräns, förbisåg talaren helt och hållet under sträfvan att i kraftiga ord ge luft åt sin åsigt.
Statsmedels användande för Stockholms kungliga teater
Källa: Project Runeberg ·