Sida 150
Två ungdomsvänner
»Ah, der ha vi ägget!» utbrast landshöfdingen, i det han med en blick på hönsen hoppade ur schäsen och kastade tömmarne åt betjentgossen; »och finns det ägg, så finns det kyckling med . . . Det skall smaka mig som himmelens manna.»
I detsamma visade sig i dörren till boningshuset en man af ungefär samma ålder som Arnell, barhufvad och utan rock, men de fina hvita skjortärmarne röjde mer en herreman än en af allmogen.
»Ursäkta, min herre!» började Arnell, »jag är landshöfding Arnell och är nära att dö af hunger, hvilket vore hårdt för en landsens fader . . . Men hvad ser jag! är det inte Christian Ek, min gamle akademikamrat, jag har framför mig? . . . Jo visst är det så, jag känner nog igen dig, fast det är nära tjugu år sedan jag såg dig sist . . . Du har bibehållit dig förträffligt, då jag deremot . . . Men hvad har du för dig nu för tiden, min bror? Du bor ju som i skötet af en idyll och . . . Men för tusan, låt mig få något att äta! Jag öppnar inte mun förr än jag fått något
Källa: Project Runeberg ·