Sida 214
Isak Domnerus
med haft äran att några gånger vara bjuden i hennes hus »min stackars Netta skulle nog behöfva bada hon också,» tilläde grefvinnan med en öm blick på den lilla favoriten, som låg i hennes knä, plågad af värmen, flämtande och med den lilla röda tungan ett godt stycke utom munnen.
»Det kan mycket lätt gå för sig, ers nåd, när vi kommit nära bryggan,» yttrade Domnerus.
»Men är notarien säker på att lilla Netta kan simma?» frågade grefvinnan.
»Den egenskapen är af naturen nedlagd hos hvarje djur,» försäkrade Domnerus.
»Och ni kan svara för det?»
»Ja, ers nåd, lika säkert som för mig sjelf,» svarade den oförsigtige Domnerus.
Just som båten skulle lägga till vid bryggan, tog Domnerus på grefvinnans tillsägelse lilla Netta och lade henne varsamt i sjön.
Plopp, plopp, plopp! ljöd det från vattnet, under det att lilla Netta sjönk, lemnande efter sig de vackraste ringar på vattenytan.
»O, min Gud, hvar tog lilla Netta vägen!» ropade grefvinnan förskräckt.
»Hon måtte dyka,» svarade Domnerus, som misstänkte att det bar på tok för lilla Netta.
»Dyka?» upprepade grefvinnan, »hvarför dyker hon då?»
»Förmodligen för att söka friskare vatten,» svarade Domnerus, rifvande sig ängsligt bakom ena örat.
Ringarne fortforo att utbreda sig öfver Clara sjö, men lilla Netta fortfor också att söka friskare vatten och söker det kanske än, ty lilla Netta kom aldrig upp igen.
»Menniska, rädda henne! Rädda lilla Netta!» skrek grefvinnan, fattande tag i Domnerus.
»Om jag bara kunde simma!» suckade denne.
»Jaså, ni kan inte simma. . . men Netta kunde simma, ni försäkrade ju, att hon kunde simma!»
»Ja, det tror jag också att hon kan,» tröstade Domnerus, »fast hon kanske har något svårt för att hålla sig öfver vattnet.»
Grefvinnan rasade som en furie, och det blef ett förskräckligt uppträde i båten.
Från den stunden var det också förbi med. Isak Dom-neri lycka och framgångar i den förnäma verlden. Elaka
Källa: Project Runeberg ·