Sida 217
Isak Domnerus
Den olycklige Domnerus, som, under det presidenten yttrade dessa ord, icke såg annat än den hemska hvitan af sin chefs ögon och sedan såg sina bakom presidenten stående kamrater draga på mun, kunde omöjligen qväfva den skrattlust som vid denna syn med ens kom öfver honom, utan började en fnissning, som småningom öfvergick i det mest skallande gapskratt, hvaruti verkets både högre och lägre ledamöter omöjligen kunde undgå att instämma, ty ingenting är så smittsamt som löjet.
*
Ord kunna ej skildra presidentens tillstånd i denna stund. Han bleknade, rörde läpparne, utan att få fram ett enda ord. Man måste ge honom vatten och så godt som leda honom till hans stol, der han först någorlunda åter-hemtade sig. Men den olycklige Domnerus, som aldrig mera vågade visa sig för hans ögon och insåg omöjligheten af all vidare befordran i statens tjenst, lade in om sitt afskcd, hvilket genast bifölls — det enda bifall han under hela sin tjenstetid lyckats vinna.
»Öfvergifven af staten, kastade jag mig i kyrkans armar och blef kyrkonotarie,» yttrade Isak Domnerus, sedan han slutat berättelsen om sina vidriga öden; »men jag ryser när jag hör en knähund skälla, och jag skrufvar till utan-luckorna så ofta man kastar raketer i Stockholm, och man skall förr få slita mig i stycken än jag smakar ölost.»
Källa: Project Runeberg ·