Sida 216
Isak Domnerus
När presidenten efter några dagars opasslighet ånyo intog presidentstolen, befanns det, att han, till följd af den kontusion raketen förorsakat, blifvit svårliga vindögd, ett tillstånd som beklagligtvis räckte i flere månader. De underlydande embets- och tjenstemännen kände med möda igen sin höge förman, som städse utmärkt sig för sin klara och stadiga blick; men så kände presidenten nog igen de sina och i synnerhet den olycklige Domnerus, hvilken stod bugande inför sin höge chef, en lefvande bild af synden och ångern tillsammans.
»Herre!» röt presidenten till honom, »111 ställde just till ett vackert spektakel, när jag sist hade den hugnaden att se er . . . Om jag gjorde rätt, så borde jag . . . ja, herre, jag borde . . .»
»Ack, nådigste herr president!» inföll Domnerus, »ingen kan bättre förehålla mig min stora obetänksamhet än jag sjelf gjort, och jag tackar himlen för det att ingenting värre skedde.»
»Ingenting värre skedde!» upprepade presidenten med ökad häftighet och under det hans ögon vindade förfärligt; »är inte hvad som skett vackert nog kanhända! Hä? Är det inte vackert nog, vackert nog!»
Källa: Project Runeberg ·