Sida 24
En ulf i fårakläder
gula och vissnade anletsdrag. Snart kände jag dem alla både till ålder, namn och öden.
»Jag ser inte till mor Malm i dag,» yttrade jag en morgon till gummorna, som väntade mig som'vanligt vid kyrkporten; »är hon då sjuk?»
»Ack, lilla goda magister!» svarade snyftande en gumma, »hon skulle upp ur sängen för att gå med till kyrkan, men sjönk ned på bädden tillbaka, och nu är hon död, annars hade hon nog kommit.»
Jag förenade med den vanliga bönen en improviserad tacksägelse öfver mor Malm, och när jag slutat och skulle gå ut, fattade gummorna mina händer och ville kyssa dem. Var den då för dem så sällspord, denna tacksägelse öfver en likes stoft, så gifven och bestäld för den bättre lottade, den rike eller den förnäme? Jag vet det ej. Men det vet jag, att i denna stund skulle icke all verldens guld ha uppvägt de erkänslans tårar, som flöto ur dessa matta och skrumpna ögon.
Vid ett annat tillfälle och under en aftonbön upptäckte jag en yngre qvinna i ljus klädning och dito schalett på hufvudet, sittande ensam i en bänk närmare utgången. Hon tycktes med mycken uppbyggelse lyssna till bönen; men när jag började »Fader vår», såg jag henne smyga sig ur bänken och försvinna, utan att jag i skymningen kunde se hvart hon tog vägen. Efter andaktsstundens slut frågade jag fattighjonen hvem den der qvirman kunde vara, som icke gaf sig tid att höra bönen till slut, men ingen hade sett henne tillförene. Utan att egna vidare uppmärksamhet åt denna. händelse, lemnade jag kyrkan, hvars port tillästes. Men ute på kyrkogården kom jag händelsevis att kasta en blick uppåt det stora runda fönstret öfver södra läktaren och hvarigenom månen för tillfället kastade sina strålar in i kyrkan. Jag såg då tydligen innanför samma fönster en hvit gestalt, hvilken ögonblickligen drog sig tillbaka och icke mera syntes. Förvånad meddelade jag kyrkvaktaren, som stod bredvid mig, min upptäckt. Han runkade skrattande på hufvudet och förklarade mig ha sett i syne, som det heter.
Men jag var säker på min sak, hvartill kom att tanken på den der qvinnan ånyo framstod för mig. Hon kunde ju ha gått upp på den södra läktaren, der glömt sig qvar och på detta sätt blifvit instängd. Jag tvang derför den motsträfvige kyrkvaktaren att sätta ljus i lykta och återvända med mig in i kyrkan. Jag befallde honom stanna vid in-
Källa: Project Runeberg ·