Read Runeberg

Berättelser 2. Bilder ur verkligheten. Del 2. En prestmans anteckningar

Originalsida 33
Originalsida 33
Originalsida 32
Originalsida 33
32–33

Sida 33

Jonas Dugge

Den unga damen svarar ej vidare, utan påskyndar sina steg mot Bergstrahlska huset och skyndar in i porten till detta hus vid Stora Nygatan. Jonas Dugge följer med.

»Men, min Gud!» utbrister ånyo den unga damen, »det måtte väl aldrig vara er afsigt att följa ännu längre?»

»Jovisst,» svarar Dugge, »att lemna er vid er port, sedan jag sagt så mycket, vore en oartighet, som jag aldrig skulle förlåta mig. . . Jag förmodar, att ni har en far eller en mor i lifvet, kanske beggedera delarne. . . Hvad jag börjat inför dottern skall jag fullfölja hos föräldrarna, och sedan får himlen styra för resten.»

Nästan andlös af förvirring och förskräckelse, ilar den unga flickan uppför trappan, öppnar en dörr till första våningen och försvinner. Dugge är hack i häl efter, sedan han först kastat en blick på ett vid dörren fäst visitkort med namnteckningen: »Brukspatron Elias Magnus Malmström». Han inkommer i en sal och just lagom för att se sin flyende Dafne kasta sig i armarna på en äldre herre och en dito fru, hvarefter hon ängsligt skådade tillbaka på sin förföljare, den mera lag- än konsterfarne Apollo.

»Hvad sjtittan tusan vill det här säga!» ropade den äldre herrn, i det han trädde den objudne gästen in på lifvet.

»Ar det herr brukspatron sjelf, fadern till dottern?» frågade Dugge.

»Har den äran, men för attan ...»

»Då är detta fru patronessan, modem till dottern?»

»Men för nitton ...»

»Mitt namn är Jonas Dugge, notarie i Svea hofrätt och min afsigt är att...»

»Dugge?» upprepade brukspatronen, liksom erinrade han sig detta namn; »men för tjog skock millioner, hur vågar herrn förfölja mitt barn ända in i föräldrarnas boning!»

»Den kärlek som icke vågar allt förtjenar intet. Jag älskar er dotter, mitt herrskap, och begär henne af er till hustru.»

»Ar herrn galen?»

»För all del, herr brukspatron, se inte på mig så der förtvifladt, spärra inte opp käkarna så förskräckligt! . . . Jag tänker inte låta sluka mig, fast jag heter Jonas.»

»Jonas Dugge?» upprepade brukspatronen ånyo; »herrn sa’ att han hette Dugge . . . Skulle min herre kanske vara slägt med en Jonas Dugge som ...»

Bilder ur verkligheten. II. 3

Källa: Project Runeberg ·