Sida 34
Jonas Dugge
»Som var grosshandlare i Göteborg och dog för halftannat år sedan,» skyndade Dugge att tillägga, glad i hoppet att måhända ha sammanträffat med någon af sin salig fars vänner; »jag är son till densamme Dugge.»
»Jaså,» yttrade brukspatronen med händerna i sidorna; »är ni son till den tjufstrykern, som pungslog mig på cirka femtusen riksdaler för reqvirerad sextums spik!»
»Det fägnar mig . . .»
»Hvasa! Fägnar det er?»
Ill. G. P.[=Georg Pauli]
»Det fägnar mig,» återtog Dugge, »och detta så mycket mer, som jag nu är i tillfälle att ersätta er den förlust ni lidit.»
»Ersätta? På hvad sätt?»
»Inte i pengar, men in natura, eller derigenom att jag bereder er dotters lycka och på samma gång hennes föräldrars glädje och tröst för en kommande ålderdom.»
Brukspatronen föll i gapskratt, och som munterheten smittar, så började snart både mor och dotter att draga på munnen. Endast Dugge höll sig allvarsam.
Källa: Project Runeberg ·